Första sprutan

Idag fick Wilma ta första sprutan. Det va det långtidsverkande. Levemir har jag för mig att det heter, om jag nu inte blandat ihop dom. Novorapid är måltidsinsulinet. Skriver jag fel nu så rättar jag i morgon. E helt trött i huvudet.

Hur som. Första långtidsverkande insulinsprutan skulle tas vid middagen. Mannen va här då. Det hade gått så där. Mannen tyckte inte att sköterskan väntade in Wilma riktigt så Wilma va inte beredd. Hon blev så klart ledsen. Det är inte lätt. Allt är nytt. Men hon va glad ändå när hon berättade det för mig. 

Jag fick "permis" här ifrån. Mannen kom hit efter jobbet och var med Wilma. Barnens mormor och morfar hjälpte till och hämtade Casper på dagis. Han fick följa med dom och handla och sen va där och äta middag ovh mysa och leka. 

Jag åkte och hämtade ut några paket och sen åkte jag hem en sväng. Packade ner lite sånt Wilma och jag behöver, jag tog en lång och varm dusch, tvättade håret, rakade benen, smorde in kroppen efteråt. Känner mig som en ny människa nu. En som luktar gott. 

Jag köpte en hamburgare på Sibylla, åkte till Casper, åt hamburgaren och pratade lite med mamma och pappa. Sen åkte Casper och jag till Ackis för att säga hej. Mannen och jag bytte. Jag sover kvar med Wilma och han åkte hem med Casper.

Jag och Wilma har spelat råttspelet idag och Vem där? Det var roligt. Så skönt med inga måsten. Att bara kunna vara här och nu. Livet är så stressigt i vanliga fall. Nu kan vi bara vara här och nu. 

Läraren har varit här och dom har övat på klockan. 

I natt blir Wilma bortkopplad från insulindroppet. I morgon kommer dom kunna ta bort kanylerna. 3 stycken. I morgon börjar vi med stick i fingret för att kolla blodsockret och att ta måltidsinsulinet. 

Wilma får besök av en bästis och jag av hennes mamma som är en bästis till mig. Vi kommer se lucia men kanske även det stora "riktiga" luciatåget. Allt beror på om Wilma är trygg med att vi tar stick i fingret om hon känner sig konstig. Vi får se. Annars är vi kvar här och kollar på ett mindre luciatåg.

Idag var det tufft när psykologen va här. En lugn och trevlig kvinna som pratade med Wilma en stund. Hur hon mår och hur hon känner. Hon ställde frågan om Wilma va orolig eller rädd för nåt. Svaret skar i mitt hjärta. Hon svarade att hon är rädd för att dö...och lite nervös för att ta sprutorna. Att dö?! Hon är 8 år. Hon ska inte behöva tänka den tanken ens en gång. Psykologen redde så klart ut det där och att hon inte kommer att dö. Tror det var skönt för Wilma att få prata med henne en stund.

Wilma sover sen 30 min tillbaka. Det är ingen ordning på tiden när man går och lägger sig här.

God natt.

Knasfian som måste toka till sig på bilden :-)