30 juni 2015

Dåligt uppdaterat

Här har det inte hänt mycket den senaste tiden. Förmodligen för att det är lite mycket just nu.
Full rulle på jobbet gör att man inte har så mycket energi över. Längtar så mycket till semestern. Fredag vecka 30 tar jag tre veckors välbehövlig semester.


Just nu går jag på pencillin då jag i förra veckan åkte på bihålorna. Låg däckad i sängen och soffan i ett och ett halvt dygn. Usch. Den huvudvärken är inte att leka med. Kunde knappt stå upp. Sov hela tiden. Men när pencillinet börjar verka så känner man att livet kommer åter :-)


Min brors MS gör sig påmind hela tiden. Jag önskar att jag kunde trolla bort allt så att han bara fick må bra. Precis som Wilmas och min mans diabetes så är MS en sjukdom som kommer på besök och stannar vare sig man vill eller inte. Det går inte att bli av med den oinbjudna gästen. Den finns här för att stanna. För evigt. Önskar att forskningen gjorde ett stort genombrott och kunde helt plötsligt bota alla dessa sjukdomar. Vad är det med vårt system som ger sig på sig självt? Hur fan tänker kroppen? Att förgöra sig själv? Hur jävla smart är det? Vem gynnar det?
Här om natten fick min bror åka in akut till sjukan då han kräktes och mådde jättedåligt. Det visade sig vara en biverkning av en medicin som han åt nu innan den stora infusionen på Karolinska.  (infusion? Säger man så?) ´Han fick en spruta som tog bort illamåendet och kräkningarna och sen fick han dropp i ett par timmar för att få i han vätska och tydligen så hjälper droppet till att neutralisera i kroppen. Nu blir det inga mer piller tills det är dags om 9 dagar på Karolinska.
Han har dock ont. Usch. Vill att dom jag älskar och bryr mig om ska må bra.
Vi tränade i Lördags. Han kom ner och hälsade på. Trevligt. Jag har dock grym träningsvärk i ryggen nu. Efter gymmet så åkte vi till Ikea med barnen och åt lunch och strosade runt nästan en timme. Jag köpte nya kuddar. Barnen var på Småland. Dom älskar det. Fick med mig lite annat än mina kuddar :-)


Wilmas diabetes rullar på och just nu så har hon riktigt bra värden. Visst kan hon ha nåt lågt och visst kan hon ha nåt högt men jag är supernöjd och hon mår bra och det är ju huvudsaken.


Nu måste jag jobba på. En kollega är på semester och den andra som ska jobba den här veckan bröt armen förra veckan på sin semester så hon är sjukskriven i fyra veckor. Men vi ska nog få allt att funka ändå. Därav att jag längtar efter semestern och att det blir en välbehövlig semester.


Ciao.


Man kanske skulle lära sig Italienska. eller Spanska.

22 juni 2015

MS

Min bästa vän och älskade bror har fått diagnosen MS.
Vilket helvete.


Ännu vet vi ingenting. Nästa vecka ska nya prover tas och veckan efter blir det besök på Karolinska för att prova ut bromsmedicinen.


Det enda vi vet är att det tydligen finns en åtta-gradig skala och det är inte dom tre första han har. Så nånstans mellan 4-8.


Men vad innebär det?

Jag tycker/jag vill

Jag tycker inte om att känna mig liten och naken.
Jag tycker inte om att känna att någon förminskar mig när jag säger nåt.
Jag tycker inte om att bli ifrågasatt när jag säger nåt.
Jag tycker inte om att få saker slängda i ansiktet på mig själv när jag vill berätta mina känslor.


Allt kommer tillbaka som en stor fet paj hur jag än beter mig känns det som.
Vad ska jag göra?


Jag vill bara bli förstådd.
Jag vill bara bli älskad.
Jag vill bara få känna att min närvaro är betydelsefull.
Jag vill bara få känna att jag som person betyder nåt.
Jag vill bara få känna att jag som person är värd att älskas.
Jag vill bara få känna att allt inte är mitt fel.


Hur gör man för att vända på allt?
För at hitta styrkan att vända?
För att hitta styrkan i sig själv som person?
För att hitta glädjen igen?
Att hitta tillbaka till skratten?







16 juni 2015

Varför?

Varför är det så svårt?
Varför kan inte folk få va lyckliga?
Varför kan inte livet flyta på i en jämn härlig ström fylld av glädje?


Vem är det som gör detta?
Vem är det som dömmer folk?
Vem är det som bestämmer vilka som ska få vara sjuka och friska?
Vem är det som bestämmer hur folk ska må?
Vem är det som bestämmer hur många motgånger en person ska ha?


För den som gör det gör ett jävligt dåligt jobb och jag begär att denne kliver av sin post direkt.


Varför kan inte mördare, våldtäcksmän, misshandlare...ja alla dom som faktiskt inte gör nytta på vår jord...få sjukdomar, vara dom som dör av olika anledningar, dom som får alla motgångar osv.
Dom behövs ändå inte. Så...bort med dom från vår jord så får vi andra leva i glädje och friskhet.


Ett telefonsamtal.
En person som bryter ihop och ber att få ringa upp.
Jag sitter med luren i handen som ett fån och vet att nu har det hänt nåt.
Det ringer igen.
Vi pratar och bryter ihop, samlar oss, pratar, diskuterar, skrattar, är allvarliga. tårarna rinner på mina kinder. Allvaret finns där hela tiden.


Varför ska en person behöva drabbas av så mycket motgångar?


Just nu vet vi inget mer än vad läkaren sagt. Diagnosen är ställd. Om två veckor ska nya prover tas. Fram tills dess så kan man bara läsa på så mycket det bara går.


All kärlek till dig.
Vi fixar det här.
Vägen kanske blir krokig och krånglig men den kan också bli ganska rak och inte alls superjobbig.
Jag finns alltid här för dig och ställer upp i alla väder i alla dar.


Älskar ju dig.


PS. Det är inte min man som är dålig.
Jag får återkomma.



Jag hinner inte med

Dagarna bara flyter iväg.


Förra veckan var det sommaravslutning för ridskolan. Sista fotbollsträningen på onsdagen. Sista fotbollsmatchen på lördagen. Sista simskolan för Casper. Och glassfest på söndagen då tjejerna vann en fotbollsmatch tidigare.
Full rulle har det varit men nu tar vi sommaruppehåll och återkommer till aktiviteterna i höst igen.


I torsdags och i fredags var jag hemma. Helt slut i kroppen. Orkade ingenting och sov mig igenom halva dagarna. Hann njuta lite av solen också fast då hade jag bara förflyttat min lata kropp ut på en filt i gräset istället. Jag är trött och slut med andra ord.
Nu är det ny vecka och man biter ihop och kör på igen.


I höst fortsätter ridningen, fotbollen och simskolan. Även jag ska göra nåt för mig själv och har bokat in mig på en skyttekurs. Så jag ska roa mig med det. Det är skoj och det är bra övning med vapenhantering för att kanske kunna få med avancerade roller genom Filmpolisen.


Kikar på jobb. Känner att jag vill ta mig vidare i livet. Nya utmaningar. Vill göra nåt annat än att bara sitta/stå vid en dator hela dagarna där det bara rullar på. Det finns inget slut på det som kommer in i datorn.
Jag vill gärna hjälpa andra. Till ett bättre liv. Till bättre vanor men helvete vad kost och hälsa-kurserna kostar pengar. Får se om man kan lösa det på annat sätt.
En annan tanke har varit att ta C-kort och sen kanske kunna bli kranförare. Hur coolt vore inte det. Bättre betalt som lärling också än vad jag har idag.


Lyckan vore ju att kunna jobba med kost och hälsa och hjälpa folk och kombinera detta med Filmpolisen.
Det är nog drömmen.
Vi får se vad som händer.
Man ska väl jobba med sånt man tycker är kul. Som man trivs med. Inte slava sig igenom livet och inte få ut nånting av det. Nä det är slut med det.





10 juni 2015

Orättvist

Ja jag tycker att livet är så ibland. Kanske är det också så för att jag tillåter det att bli så. Jag orkar inte bråka om saker och ting. Jag orkar inte tjafsa. Folk tar mig för given att jag alltid finns där. det är väl därför en del vänner kommit men också gått. Jag har insett att dom inte vill mig väl. Riktiga vänner ställer ju upp i vått och torrt och orkar med en när det är tungt.


Ibland vill jag bara gnälla. Man läser på facebook. Alla är så lyckliga. Alla lagar så god mat. Alla lägger upp så fint på faten. Alla älskar sin respektive mest av allt och det är gulligt. Alla har världens bästa barn som är så himla snälla och rara. Alla älskar sitt jobb. Alla hinner med att hämta, lämna, laga mat, sköta växthus och trädgård och grilla med vänner och vara med överallt och alla är så jäkla lyckliga hela tiden.
Funderar på att göra ett gnällinlägg på facebook. För så jäkla lyckliga är vi inte hela tiden.
Vi hinner inte med allt. Men det är ju bara den positiva sidan vi visar utåt för folk. Det mörka, det jobbiga..det döljer vi för vad ska annars folk tänka.


Jag kan säga som så.
Livet suger ibland.
Livet är jobbigt.
Man hinner inte laga maten från grunden.
Alla handlar inte allt ekologiskt. Vissa inga ekologiska varor alls.
Man hinner inte duka fint och lägga upp vackert på faten. Fan va glada att det blir middag ens idag.
Alla älskar säkert sin respektive men erkänn att denne driver dig till vansinne ibland. Ibland utan att vi vet varför.
Barnen är jättesöta och gulliga men ibland är dom verkligen "a pain in the as". Dom gnäller, låter illa, låter mycket, gör inte som du säger, gör helt tvärtemot vad du säker, dom tjatar, dom grinar och dom kladdar och spiller ut saker.
Alla trivs inte på sina jobb men man har ett jobb är och glad för det. Man har en inkomst och ett jobb att gå till.
Man vill lära om och lära nytt men hur ska man göra det när man måste ta hänsyn hela tiden.
Hur ska man kunna förverkliga tankar och idéer när det inte finns stöd.
Man är grinig och stressad, orkar inte umgås med vänner eller bekanta, orkar inte grilla ute i kylan.
Man kan inte ställa upp på barnens alla aktiviteter och vara den aktiva som driver allting.
Man hinner inte träna själv 5-7 dagar i veckan. Man kan vara glad om man lyckas få till nåt eller några pass.
Man hinner inte, man orkar inte, man kan inte skratta och le jämt.


Tänk om det där jäkla facebook kunde fatta det.


Folk ringer inte varandra längre. Man läser på facebook vad folk har gjort.
Hemma går halva familjen med mobilen i högsta hugg. Kollar facebook vad folk nu gör. Man är inte sociala längre. Man pratar knappt längre.
"Vill du höra en rolig historia"
"Ja"
"Här...läs" och så får man en mobil upptryckt i nyllet.


Jag avskyr datorer, jag avskyr telefoner. Dom är bra på så sätt att man kan jobba med dom och man kan få fram oerhört mycket information och fakta. Men kom igen människor. Sociala varelser är vi väl. Eller är vi bara sociala med telefonen just nu.
Kommer vi i framtiden ens kunna umgås med andra av vår egen art?


08 juni 2015

Gråter

Just nu gråter jag över allt.
Grät i morse efter besöket hos husläkaren. Höll mig där men i bilen brast det. Så jäkla enkelt för nån att sitta och säga att man måste sortera, ta det lugnt, prioritera, försöka få hjälp av utomstående, mer hjälp av mannen. Hur tänker folk? 
Gråt gråt i bilen. 
Grät på jobbet när jag kom dit oxå. Men det är ju bara att jobba på.
Grät hemma oxå. Tanken var att mannen skulle ta med Casper till Wilmas ridskola och jag skulle få egen tid. Antingen bara sitta hemma eller åka och träna. Hade tänkt mig att träna. Att få komma igång. Men det strulade lite då det skulle va uteritt och resultatet blev att Casper cyklade iväg hemma och mannen hoppade in in bilen med Wilma och åkte. Dom är ju snart hemma igen.
Jag bröt ihop när jag blev själv med Casper. Tårarna rinner och är stora och svårstoppade.

Får se vad det blir av kvällen. Kanske lägger mig tidigt och sätter klockan på 04. Det verkar vara den enda möjligheten för mig att få egen tid och att komma igång. Den här tiden är det mycket folk som tränar och jag pallar inte det. 

04 juni 2015

Tröttheten

Denna trötthet.
Man vet att mycket säkert beror på stress. Att man måste börja prioritera, säga nej, inte stressa bla bla bla.
Mitt liv.
Jag stressar på. jag vet att man inte ska stressa och jag försöker att inte gör det men det är mycket som ska göras så man kör på. Till slut kom magkatarren som ett bevis på att kroppen tycker att man ska varva ner. Men varför? Det finns inte tid till det och så fortsätter man i samma tempo som man alltid gjort. Skillnaden är att man får käka en massa Novalucol. Och ett tag åt jag Omeprazol som en långtidsbehandling. Det kändes bättre i magen men jag har alltid kört på på samma sätt. Jag försöker göra små förändringar för att det ska bli lugnare men det kanske inte räcker. Till slut kom panikångestattackerna. Dom där jäkla attackerna som gjorde så ont i kropp och själv. Kroppen skrek rakt ut att nu får du fan ta det lugnt. Svettningarna på nätterna. Var det bara på grund av att det var varmt eller var det och är det på grund av att kroppen går på högvarv? När vilar kroppen. Paniken kryper sig på en. Svetten sprutar, man blir yr, mår illa, blir svag i hela kroppen, syret tar slut känns det som och man kipar efter andan. Det känns som om någon trycker hårt runt min bröstkorg och försöker krama ur den sista luftens om man har. Men jag vet att det går över och jag kan hantera det bättre än i början. Panikångestattackerna kommer inte ofta men visst kan dom dyka upp.
Man borde ta det lugnare men man fortsätter. Gör en liten ändring nånstans som man tror ska räcka. Men gör det verkligen det?
Tröttheten som kommit krypande börjar bli ett stort problem.
Det spelar ingen roll när jag lägger mig på kvällen, det spelar ingen roll vilken tid jag går upp på morgonen, det spelar ingen roll hur många eller hur få timmar jag sover...jag är fortfarande trött.
Kroppen känns som om den är någon annans ibland. Jag känner det som om jag går i en bubbla ibland.
Kroppen är tung, eller är den lätt, jag liksom svävar fram på trötta ben. Kroppen vill sova, mina ögon vill sova.
Jag är trött på morgonen, jag är trött när jag lämnar av barnen, jag har en tung känsla i kroppen när jag kör bil, jag borde kanske inte ens köra bil vissa dagar, jag är trött på jobbet, det känns som om det går i slow-motion på jobbet när jag jobbar, jag har kommit på mig själv med att sitta och stirra ut i ingenstans.
Jag är irriterad. Ofta. På allt och inget.
Jag känner mig ledsen. varför vet jag inte men jag känner mig nere och ledsen ofta. Jag som har så mycket att faktiskt vara glad och stolt över.
Jag har en man, två underbara barn, bor perfekt, vi har bilar, vi åker på semester, jag kommer iväg ibland och filmar. massor att vara glad och stolt över. Men ändå känner jag mig nere.


Jag pratade med mannen igår om min trötthet.
Han var orolig att jag drabbas av utmattning. Jag, utmattning. Näää?!
Hur vet man när man är där?
Hur vet man vad kroppen orkar? Hur vet man när det går över gränsen för vad man orkar?



02 juni 2015

Det går upp och ner

Ja herre gud, livet är som en jäkla berg och dalbana. Varför kan det inte bara flyta på?


Har varit så nöjd över saker jag gjort och varit med om.
lyckades skriva ner en negativ tanke igår och kontrade med en positiv.
Har läst att man ska göra så för att börja vända negativa tankar och få dom positiva att ta överhand.
Tänkte då att jag var skitless på vädret och att det är kallt, blåsigt och regnigt.
Det positiva är ju att vi slipper myggor och andra sattygs-insekter.


Men så händer nåt. Nån säger nåt som jag knappt kommer ihåg vad det var. Det var igår och jag blev ledsen och nedstämd och kände mig inte alls på topp. Och den jäkla känslan vaknar jag med och blir inte av med. Trots att jag knappt kommer ihåg vad som sas. Grrrr.
Jag vet att jag blev ledsen, lite sårad och kände mig liten och otillräcklig. Den känslan förföljer mig idag.
Varför?
Varför kan jag inte bara skaka av mig den och gå vidare?
Varför envisas känslan att stanna kvar och hindra mig från att känna glädje istället.


Suck.


Tänk positivt. Ja det är ju jävligt lätt ibland.



01 juni 2015

Härliga helg

Vilka dagar jag har haft.
I fredags var jag ledig från mitt vanliga jobb.
Jag styrde kosan söderut och mot Stockholm för att va med i en filminspelning istället.
Plockade upp chefen på vägen. Han fick ta över ratten eftersom han hittar bättre i Stockholm. Smart drag av mig :-) Vidare och plockade upp Carita som även hon skulle va med.
Vi åkte ut till en helt makalös vacker hästgård i Ågesta. Vilken anläggning.
Vi filmade både ute och inne och både jag och Carita hade repliker. Ska bli så spännande när det kommer på TV i höst. Nu blir man tvungen att följa ett barnprogram i 10 delar. Wilma kommer nog gilla det.
Vid 14,30 var vi klara och kunde påbörja resan hemåt.
Carita följde med mig hem och bodde hos oss i helgen. Supertrevligt.


Hemma grillade vi med mannen och barnen. Vi grillade kyckling, åt pommes till, bea.sås, tzatziki, sallad, dryck. Åh så gott det var.
Vi spenderade en stund i TV-soffan och kollade på Let´s Dance också. Sen var det tack och god natt.


Lördagen blev det sovmorgon och mys med barnen. Mannen stack och tränade.
När han kom hem gjorde Carita och jag oss i ordning för att åka vidare på äventyr och träna tillsammans med filmpolisen.
Det blev en härlig dag trots vädret. Regn.
Vi övade på riskanalysering och hade vapenhantering och annan teori. Så himla trevligt att träffa gänget och umgås och öva. Längtar verkligen till nästa gång.


Vid 19-tiden åkte vi hemåt. På kvällen tog vi ett par glas vin i soffan, kollade på TV och pratade skit. Trevligt :-)


Söndag morgon och mannen stack och tränade tillsammans med Wilma. Jag, Casper och Carita packade ihop. Carita för att åka hemåt och jag och Casper för simskolan.
Vi lämnade Carita på centralstationen och vi hade sån tur att det var gratis parkering där just då så vi lämnade bilen där och gick till simskolan. Inte långt alls. På så sätt kunde vi stanna och vinka av Carita och titta på ytterligare ett tåg som åkte iväg.
Vi gick sen till simskolan. Vid ett rödljus så stod både en polisbil och en ambulans. Jättekul tyckte Casper. Ännu roligare för honom blev det då tjejpoliserna vinkade åt honom och blinkade med blåljuset. Wow vilka ögon han fick. Supernöjd kille.
Även ambulanspersonalen vinkade till Casper. Gissa om han var nöjd. Stor tack till polistjejerna och till ambulanspersonalen som gjorde Caspers dag komplett. Han va så nöjd och stolt.


Simskolan gick superbra. Jättekul att se Caspers utveckling. 2 gånger kvar sen blir det sommaruppehåll men vi fortsätter i höst.


Hemma tog vi det lugnt ett tag. Åt lunch och sen blev det legobygge. Mannen somnade på sängen.
Sen var det dags för fotbollsmatch. Mannen kom på att han skulle hämta en maskin så jag fick själv stressa med bägge barnen med kläder och packning. Vi byggde lego för länge och klockan gick för fort.
Men vi hann.
Tjejerna kämpade på bra. Superduktiga. Deras spel börjar utvecklas och det är kul att se. Dom börjar hitta positionerna, börjar kommunicera med varandra så dom vet vart dom har varandra, jobbar hem mycket bättre och har börjat passa riktigt bra till varandra. Dom fick in ett riktigt snyggt mål och blev så klart överlyckliga. Tyvärr så fick motståndarlaget in ännu fler mål och vann.
Nackdelen är att vi oftast får möta lag som är ett år äldre än våra tjejer och det är ju en jäkla skillnad på utveckling och på spelet. Hoppas våra tjejer inte ledsnar när dom alltid förlorar. För tyvärr är det så :-(


Kvällen blev lugn och nu är det en ny dag.



Sommarsemester

Skriver några rader om husvagnssemestern eftersom jag fått frågan.


I år bär turen av norrut.
Först till Höga kusten och en natt där bara för att slippa åka raka vägen till Pite Havsbad.
Jag skulle boka plats på en camping vars namn jag inte kommer på just nu men då hade dom bara drop-in. Så vi får se om vi får plats där eller om det lir en annan camping. tror vi tar det på vägen upp. Dom flesta campingar brukar ju ha några platser över för drop-in gäster.
Vi far vidare upp till Pite Havsbad där vi stannar en vecka. Ser helt underbart ut.
Sen hade vi tänkt åka till Kiruna och besöka Aitik-gruvan. Tänk va spännande för barnen att få se dessa enorma maskiner. Men det sket sig. Det är 12-års gräns. Så vi skiter i Kiruna. Vi tar oss från Pite vidare till Jokkmokks camping. Ser helt underbart ut det också. Vi blir kvar där i 5 dagar tror jag det blev.
Därefter ska vi ta oss hemåt och då har vi inte bokat nåt utan vi svänger in där det passar oss. Vi har 4 dagar kvar på att ta oss hem och vi vill inte stressa och vi vet inte vilken väg vi åker hem så vi tar det som det kommer.


Ser fram emot semestern. Hoppas att vädret vänder tills dess bara så att vi får sol.