Tröttheten

Denna trötthet.
Man vet att mycket säkert beror på stress. Att man måste börja prioritera, säga nej, inte stressa bla bla bla.
Mitt liv.
Jag stressar på. jag vet att man inte ska stressa och jag försöker att inte gör det men det är mycket som ska göras så man kör på. Till slut kom magkatarren som ett bevis på att kroppen tycker att man ska varva ner. Men varför? Det finns inte tid till det och så fortsätter man i samma tempo som man alltid gjort. Skillnaden är att man får käka en massa Novalucol. Och ett tag åt jag Omeprazol som en långtidsbehandling. Det kändes bättre i magen men jag har alltid kört på på samma sätt. Jag försöker göra små förändringar för att det ska bli lugnare men det kanske inte räcker. Till slut kom panikångestattackerna. Dom där jäkla attackerna som gjorde så ont i kropp och själv. Kroppen skrek rakt ut att nu får du fan ta det lugnt. Svettningarna på nätterna. Var det bara på grund av att det var varmt eller var det och är det på grund av att kroppen går på högvarv? När vilar kroppen. Paniken kryper sig på en. Svetten sprutar, man blir yr, mår illa, blir svag i hela kroppen, syret tar slut känns det som och man kipar efter andan. Det känns som om någon trycker hårt runt min bröstkorg och försöker krama ur den sista luftens om man har. Men jag vet att det går över och jag kan hantera det bättre än i början. Panikångestattackerna kommer inte ofta men visst kan dom dyka upp.
Man borde ta det lugnare men man fortsätter. Gör en liten ändring nånstans som man tror ska räcka. Men gör det verkligen det?
Tröttheten som kommit krypande börjar bli ett stort problem.
Det spelar ingen roll när jag lägger mig på kvällen, det spelar ingen roll vilken tid jag går upp på morgonen, det spelar ingen roll hur många eller hur få timmar jag sover...jag är fortfarande trött.
Kroppen känns som om den är någon annans ibland. Jag känner det som om jag går i en bubbla ibland.
Kroppen är tung, eller är den lätt, jag liksom svävar fram på trötta ben. Kroppen vill sova, mina ögon vill sova.
Jag är trött på morgonen, jag är trött när jag lämnar av barnen, jag har en tung känsla i kroppen när jag kör bil, jag borde kanske inte ens köra bil vissa dagar, jag är trött på jobbet, det känns som om det går i slow-motion på jobbet när jag jobbar, jag har kommit på mig själv med att sitta och stirra ut i ingenstans.
Jag är irriterad. Ofta. På allt och inget.
Jag känner mig ledsen. varför vet jag inte men jag känner mig nere och ledsen ofta. Jag som har så mycket att faktiskt vara glad och stolt över.
Jag har en man, två underbara barn, bor perfekt, vi har bilar, vi åker på semester, jag kommer iväg ibland och filmar. massor att vara glad och stolt över. Men ändå känner jag mig nere.


Jag pratade med mannen igår om min trötthet.
Han var orolig att jag drabbas av utmattning. Jag, utmattning. Näää?!
Hur vet man när man är där?
Hur vet man vad kroppen orkar? Hur vet man när det går över gränsen för vad man orkar?