Orättvist

Ja jag tycker att livet är så ibland. Kanske är det också så för att jag tillåter det att bli så. Jag orkar inte bråka om saker och ting. Jag orkar inte tjafsa. Folk tar mig för given att jag alltid finns där. det är väl därför en del vänner kommit men också gått. Jag har insett att dom inte vill mig väl. Riktiga vänner ställer ju upp i vått och torrt och orkar med en när det är tungt.


Ibland vill jag bara gnälla. Man läser på facebook. Alla är så lyckliga. Alla lagar så god mat. Alla lägger upp så fint på faten. Alla älskar sin respektive mest av allt och det är gulligt. Alla har världens bästa barn som är så himla snälla och rara. Alla älskar sitt jobb. Alla hinner med att hämta, lämna, laga mat, sköta växthus och trädgård och grilla med vänner och vara med överallt och alla är så jäkla lyckliga hela tiden.
Funderar på att göra ett gnällinlägg på facebook. För så jäkla lyckliga är vi inte hela tiden.
Vi hinner inte med allt. Men det är ju bara den positiva sidan vi visar utåt för folk. Det mörka, det jobbiga..det döljer vi för vad ska annars folk tänka.


Jag kan säga som så.
Livet suger ibland.
Livet är jobbigt.
Man hinner inte laga maten från grunden.
Alla handlar inte allt ekologiskt. Vissa inga ekologiska varor alls.
Man hinner inte duka fint och lägga upp vackert på faten. Fan va glada att det blir middag ens idag.
Alla älskar säkert sin respektive men erkänn att denne driver dig till vansinne ibland. Ibland utan att vi vet varför.
Barnen är jättesöta och gulliga men ibland är dom verkligen "a pain in the as". Dom gnäller, låter illa, låter mycket, gör inte som du säger, gör helt tvärtemot vad du säker, dom tjatar, dom grinar och dom kladdar och spiller ut saker.
Alla trivs inte på sina jobb men man har ett jobb är och glad för det. Man har en inkomst och ett jobb att gå till.
Man vill lära om och lära nytt men hur ska man göra det när man måste ta hänsyn hela tiden.
Hur ska man kunna förverkliga tankar och idéer när det inte finns stöd.
Man är grinig och stressad, orkar inte umgås med vänner eller bekanta, orkar inte grilla ute i kylan.
Man kan inte ställa upp på barnens alla aktiviteter och vara den aktiva som driver allting.
Man hinner inte träna själv 5-7 dagar i veckan. Man kan vara glad om man lyckas få till nåt eller några pass.
Man hinner inte, man orkar inte, man kan inte skratta och le jämt.


Tänk om det där jäkla facebook kunde fatta det.


Folk ringer inte varandra längre. Man läser på facebook vad folk har gjort.
Hemma går halva familjen med mobilen i högsta hugg. Kollar facebook vad folk nu gör. Man är inte sociala längre. Man pratar knappt längre.
"Vill du höra en rolig historia"
"Ja"
"Här...läs" och så får man en mobil upptryckt i nyllet.


Jag avskyr datorer, jag avskyr telefoner. Dom är bra på så sätt att man kan jobba med dom och man kan få fram oerhört mycket information och fakta. Men kom igen människor. Sociala varelser är vi väl. Eller är vi bara sociala med telefonen just nu.
Kommer vi i framtiden ens kunna umgås med andra av vår egen art?