Svårt beslut

Jag har tagit ett beslut. Inget livsavgörande men ändå ett beslut som förhoppningsvis gör att jag kommer må bättre. Men ändå ett tråkigt beslut.
Jag kommer inte att fortsätta med karaten.

Jag gillar verkligen karaten. Träningen och dom människor jag lärt känna. Men karaten är inte ju-jutsun. Den ger glädje men inte alls på samma sätt som ju-jutsun. Den ger tillfredsställelse men inte alls som ju-jutsun.
Det är ju också så att om man ska gradera till nästa bälte så ska du ha varit närvarande på 25 träningspass. Är jag borta nåt pass så kollar man genast kalendern och räknar om man får ihop antalet pass så man kan gradera. Och hur många fler pass kan jag vara borta i från? Det är ett jäkla räknande. En stress som inte ska vara där.
Sen är det ju också så att om man ska gradera så ska man vara bra. Jag är petig. Det ska va snyggt och bra. Det kräver att du är med på passen och att du är allert på passen.
Så med allt räknande att man får ihop antalet träningstillfällen, att man ska vara närvarande och att graderingen ska visas upp riktigt bra och att du då måste prestera..det är så mycket stress för min redan stressade kropp. Kommer ihåg graderingen på ju-jutsun...shit man va ett nervvrak varje gång man skulle gradera för det skulle va så jäkla bra och tänk om man inte blev godkänd. Herre gud.
 
Kampsportsträning är bra träning. Du tränar hela kroppen och du känner dig starkare och tryggare.
Men jag har andra mål. Jag vill ha en starkare, mer vältränad kropp och få upp min kondition. Jag vill kunna springa lopp. Och att ha två träningspass karate i veckan, få till 2-3 styrkepass i veckan och nåt konditionspass...ja det blir inte mycket kvar och då har jag en man och två härliga barn som vill träffa mig ibland också.

Så jag lämnar härmed med sorg i kroppen, karateträningen och dom människor jag träffat.

Istället ska jag få till gymträningen. Nu ska kroppen formas, jag ska bli starkare, smidigare och få upp flåset.
Godisätandet ska bort också.