Ensamt

Många gånger är det skönt att få en ensam kväll. Alltså en kväll för sig själv när mannen är ute på nåt och man själv har lagt barnen. Man kan läsa, titta på TV, kolla på film eller vad man nu gillar.

Men många gånger käns det ocå ensamt, öde, pirrande, nervöst, obehagligt och läskigt. Hur kan det bli så?

Jag vill ju ha egen tid. Men nu sitter jag här i sängen, barnen sover sen 19.30, mannen är på mässa och lamporna är tända trots att jag borde sova.

Obehaglig känsla i kroppen.

Kollade på måndagen avsnitt av Jordskott. Kändes skumt och det kändes som om det knakade och brakade lite här och där i huset. Obehagligt. Konstigt ljud. Var kom det ifrån? Lät som om nån va utanför. Svårt att beskriva. Av med ljudet på TV'n. Lyssna. På med ljudet. Lyssna. Kolla på TV. Av med ljudet och lyssna igen.

Inland undrar jag om man är helt galen. Eller håller på och blir. Hur vet man? Eller är det bara våra hjärnor som spelar oss ett spratt? 

Just nu ligger jag i sängen. Skrev fel förut. Skrev att jag sitter men det gör jag inte. Tycker att det är tystare nu men har fortfarande en skum känsla i kroppen. En känsla som jag inte kan förklara. 

Just nu önskar jag att mannen

 kom hem. Höll mig sällskap. Kröp ner hos mig så hag enklare kunde somna. Men det verkar dröja.

Jag önskar oxå att Tyra fanns här hos mig. Min älskade boxertös som fick lämna mig och flytta för att jag höll på att braka ihop. Så många gånger jag saknar dig. Så många gånger jag önskar att jag kunde borra ner mitt ansikte i din päls och pussa din nos. Så många gånger jag längtar efter dig och mitt hjärta gör ot. Önskar du va med mig. Då skulle det inte kännas så ensamt ibland. 

❤️