Tacksamt

Jag blir så glad och tacksam över vissa människor.
När ett barn får en diagnos som i vårt fall diabetes typ 1 så kan jag tänka mig att det är läskigt för folk runt omkring. Det är ju läskigt för oss oxå som lever i samma familj och som ska ta hand om detta dagligen och som får leva med det nära inpå varje dag.
Jag har själv min mor och far som tycker det är läskigt med Wilmas diabetes. Dom har inte riktigt vågat ha henne hemma hos sig eller hjälpt oss med barnen. Dom vill lära sig mer och veta mer men dom gör inte riktigt nåt för att ta reda på mer. Det kommer säkert lösa sig så småning om det är jag säker på men det är tråkigt att det på grund av okunskap blir så här.

I söndags kväll blev jag superglad. En pappa till en klasskompis till Wilma ringde. Mitt i middagen tyvärr men Micke ringde upp honom efteråt. Han frågade om Wilma, hur hon mådde, hur vi upptäckte det, vad som hänt i kroppen, hur vi gör om dagarna, vad Wilma kan själv och en massa. Micke svarade så klart på allt.
Det visade sig att dom ska åka på en dagsutflykt och åka skidor och klasskompisen vill gärna att Wilma följer med. Superkul.
Tack till dessa föräldrar som inte ser diabetesen som nåt läskigt och som ett hinder utan dom tar reda på information. Dom ber inte dottern ta med en annan kompis för att det ska bli lättare på nåt sätt utan dom tar reda på fakta och om Wilmas diabetes för att ändå kunna ta med just henne. Jättegulligt av dom. Det är såna personer som den här familjen som gör att barn med diverse sjukdomar kan få fortsätta vara barn och få fortsätta göra sånt dom älskar och är intresserad av utan att alltid behöva göra det med sina föräldrar.
Wilma blev jätteglad och vill så klart med. Jag som mamma blir otroligt rörd och glad över att dom inte ser detta med blodsockerkontroller och insulinsprutor som besvär.
Tack.