Lite missnöjd...

...och besviken. Det får man vara ibland. Problemet är att jag fastnar lite i den spiralen en stund...typ ett dygn eller ett och ett halvt. Surt.

Jag är besviken på både mig själv och min man faktiskt. Att vi inte är mer engagerade ibland. Att vi inte visar och bryr oss. Eller så bryr vi oss men energin och kreativiteten och spontaniteten tryter.

Jag kan inte skylla allt på honom. Jag är själv inblandad. Jag erkänner. Och jag blir mer besviken på mig själv.

Gårdagens bröllopsdag. En dag som man kanske kan fira iallafall lite varje gång den infaller eftersom den bara gör det en gång om året.

Jag klev upp tidigt på morgonen, pussade min man och sa grattis. Klädde på mig, väckte Wilma och sen var hon och jag borta på fotboll hela förmiddagen. Kalla och frusna efteråt åkte vi direkt hem och värmde oss.

Mannen hade snickrat och fortsatte med det när vi kom hem. 

Jag städade huset.

Mannen kom in, vi åt mat som han lagade, ingen speciell mat, vi åt och plockade undan för han skulle hjälpa sin mamma med hennes nyinköpta mobiltelefon.

Vi åkte hela familjen. Det skulle inte ta så lång tid. Trodde vi skulle hinna ha lite mys framför tv'n när vi kom hem. 

Vi fastnade i tre timmar hos svärmor. Kvällen försvann. C somnade i deras sängar och Wilma mös i soffan med mig. Kom hem vid 22-tiden. Jag va trött och inte alls sugen på att glo på film då. Jag klev ju upp tidigt. 

Tack och god natt.

Det va våran bröllopsdag. 

Ja mannen sa ju orden "Grattis" vid middagen.

Är det bara vi som är så kassa på denna dag?

Min mamma och pappa går alltid ut och äter på deras bröllopsdag, oavsett vilken dag den infaller. 

Nu är det en ny dag. Bröllopsdagen är över. Jag är fortfarande besviken på mig och min man.

Aaaaahhh.

Nu ska jag ut och ta en prommis med C som ska cykla på sin cykel, utan stödhjul.