Igår höll jag på att bryta ihop.
Kroppen skrek, jag var högljudd, hjärtat rusade, det gjorde ont i min kropp. Allt den gjorde var att skena. Jag fick panik. Kunde inte stoppa kroppen.
Och vad berodde det på? Jo en liten kille vid namn C. En liten oskyldig kille som behövde kärlek och förståelse. Men jag pallade inte.
Från det att jag hämtade honom på dagis så gnällde han. Allt han sa var med sin gnällröst. Ingenting passade honom, allt var fel, allt någon sa var fel, allt någon gjorde var fel. Allt verkligen.
Tänkte att det var god natt för honom men det var oxå fel.
Min kropp pallade inte trycket. Jag kände hur jag blev varm och sen rusade hela kroppen. Att hamna i en panikattack och på samma gång vara tvungen att försöka hantera det som sker runt omkring en...det är fan inte lätt. Helst vill man bara få ta hand om sig själv just där och då.

Efter många om och men, efter att han fått fil för att han tydligen var hungrig oxå innan läggdags trots att vi kissat, gjort oss klara för att sova och borstat tänderna, ja då var det tydligen dags att äta nåt....igen.
Jag blev irriterad. Det som serverades var fel. C blev arg, jag blev arg, han blev ledswen och jag blev ledsen. Vilken soppa alltså.

När C åt så lag jag mig på sängen. Helt utmattad. C gick in till M som satt i soffan och som inte engagerat sig en enda gång under C´s och min konflikt. Tydligen berodde det på därför at han inte visste hur han skulle hantera situationen. hmmmm....nä vem gjorde det?!

M tog med C för att lägg honom efter att han ätit upp. C fick gå in till mig och säga God natt. Han va inte glad på mig.

Jag låg kvar i sängen i minst en timme och läste sista boken ur Twilight-triologin. Så bra men jag har inte hunnit läsa ut den sista än.
Det fick mig att varva ner och kroppen att slappna av.
Gode gud låt mig slippa någon mer sån här kväll.

Funderade mycket på hur det blev som det blev på kvällen och har så klart inte kommit fram till VARFÖR det blev somd et blev men däremot så har jag nog små lösningar på hur man ska UNDVIKA att det blir så igen.

Ibland när situationer blir så galna så känner jag mig som världens sämsta mamma.
Men egentligen är jag bara mänslig. Vi felar alla ibland. Jag är en bra mamma och jag gör så gott jag kan.