Katastrof

Kvällen igår blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Skulle träna. Ingen ork och ingen energi.
Nattade barnen.
Mannen sa att han tar köket så åker jag och tränar.
Bytte om i slowmotion. Hela kroppen gick liksom av sig självt på något sätt. Skum känsla.
Åkte till gymmet. Fastnade sittandes i bilen i 50 min. Stirra ut i tomma intet. Orkade inte tänka eller göra nå´t. Ingen energi alls. Totalt tom.
Borde kanske träna. Man får ju energi då.
Gick in. Kändes ingen skillnad.
Lag mig i solariet istället.
Klädde mig och gick ut till bilen för att åka hem.
Väl ute på vägen kom en känsla i kroppen jag inte känt förut. Jag kände att blicken liksom flöt i väg. Kroppen flöt i väg. Jag var där men ändå inte. Det började krypa i benen och i kroppen. Svetten lackade. Jag förstod att en panikångest sköljde över mig. Började andas. In ut in ut. Syre. Luft. Fick tillbaka mig själv i min kropp. Jag var fortfarande på vägen. Bröt ihop i bilen. Tårarna sprutade. Lugnade ner mig tills jag kom hem.
Hämtade posten.
Växlade några ord med mannen när han frågade hur träningen gått. Inte alls bra svarade jag. Jag är så trött.
I sängen växlade vi några ord till. Han frågade varför jag var så trött. Nämde att det är mycket på jobbet och jag vet inte vad som är upp och ner och knappt om jag ens kommer ihåg att göra det jag borde göra. Min bror har MS och i morgon är det dags för hans första intag av bromsmedicinen.
Allt snurrar i huvudet på mig. Jag tog en paus i det jag ville ha sagt. Försökte hitta dom rätta ordern att berätta om träningen och om hemresan.
Tunga andetag bredvid mig. Han sov.