Vårruset

Idag är det dags för Vårruset i Gävle. 5 km.


Drömmen: För 2-3 månader sen när jag anmälde mig så hade jag ambitionen att springa 2-3 dagar i veckan och va i bra form och springa 5 km på högst 30 min.


Verkligheten: Jag har varit ut och sprungit 5-6 gånger sen jag anmälde mig.
Första gången gick jag på nästan 49 min. Andra gången sprang jag intervaller på nästan 39 min. Förbättring med andra ord. Det snabbaste har tagit 35,35 min. Här om kvällen tog det 37 minuter.
Jag vet att jag bör kunna komma under 40 min med andra ord. Att klara det på 30 känns avlägset för kvällen men inte som ett avlägset mål framöver.
Så planen är att fortsätta förbättra kondis och tid och uthålligheten så jag kan springa längre sträckor.


Arbetsdagen slutar 16,00 då sticker jag till Mia för färd mot Gävle.


Mannen hämtar Casper på dagis.


Wilma följer med bästisen hem och åker med dom till ridskolan (smidigt när dom rider i samma grupp). Hon har fotbollskläder med sig så skulle tjejerna känna för det så tar Jennie med dom på fotbollen också.


Jag är så tacksam över Jennie som ställer upp. Det är ju lite som måste fixas när det är aktiviteter. Man måste se till att Wilma får nåt att äta innan till exempel. Men Jennie fixar det utan problem. Wilma kan ju det här med sprutorna själv och jag vet att hon ringer om hon undrar över nåt. Min duktiga tjej.
Men man känner ändå tacksamhet över, som i det här fallet Jennie, som inte ser några hinder, som inte är rädd eller nervös för Wilmas diabetes utan som ställer upp och vågar lösa saker och ting om det behövs. Det gör att jag kan känna mig trygg med att Wilma hänger med dom på ridning och fotboll och det gör också att Wilma inte behöver mig eller Micke där utan kan få fortsätta att vara den tjej hon alltid varit. Hon kan själv.


Det är så svårt att förklara varför man känner denna tacksamhet men...man gör det bara.


Så..
Laddar till vårruset ikväll. Jag vet att alla hemma klarar sig utan mig så jag kan åka iväg och fokusera på mitt.