F-n oxå. Paniken är här. Jag som lyckats må bra så pass länge ändå. Stolt över mig själv.
Men nu...igår var jag tvungen att gå in på toaletten och vara i fred. Paniken sköljde över mig. Tårarna sprutade och jag hyperventilerade och svettades. Efter en stund gick det över. Jag skämdes över hur jag mådde. Varför gör jag det egentligen. Det är ju som det är just nu.
Varför?
Det ligger en grej framför mig. Nånting som många skulle se fram emot. Det gjorde jag oxå. Ganska mycket. Men så nås jag av information som gör att jag inte längre har koll på läget. Jag måste ge av mig själv i ett större sammanhang. Jag måste kunna stå på egna ben utan stöd av min man i ett större sammanhang. Större sammanhang som jag tidigare undvikigt eftersom jag annars fått panikångest. Jag har accepterat att jag kanske inte kommer vara social på det sättet som jag varit förut och det gör inget. Det är inget jag lider av om jag inte utsätter mig för det. Tyvärr så är det folk omkring mig som dock lider av det och som tycker det är jobbigt. Vilket gör det ännu mer jobbigt för mig eftersom jag inte medvetet vill hålla mig borta. jag vill...tro mig men min kropp skriker att jag ska strunta i det. Min kropp skriker efter lugn och ro. Den skriker efter trygghet.
Snälla respektera att jag kanske inte kan genomföra det här. Jag mår dåligt av situationen och att känna att jag borde och måste för andras skull gör det hela ännu värre.
oj då... Jag känner ju inte dig , inte än i alla fall.. Din historia känner jag inte alls.. Men att få panik , det är jobbigt, jag vet, för det har jag drabbats av i och med att jag har drabbats av utmattningssyndrom samt depression. Men att skämmas över hur man mår, det tycker jag INTE du skall göra. Om din kropp skriker efter lugn och ro, är det inte det man skall gå på då, eller är det så att denna grej som ligger framför dig betyder mycket för dina nära och kära .. Jag vet ju inte..
SvaraRaderamen ta min hand så kanske jag kan leda dig vidare.. Tillsammans är vi starka..
kram från lilla mig..