Panik

Det har varit några tunga dagar. Ytterligare en gång så har panikångesten slagit till. Ordentligt.

Det var i fredags. Jag satt på jobbet framför datorn och jobbade. Plötsligt känner jag en pirrande känsla i min kropp. Det pirrar i benen, pirret sprider sig upp mot låren, i magen. Va fan är det som händer? vet jag att jag tänker. Pirret är i hela kroppen och utan förvarning så slår en varm känsla till. Jag börjar svettas och det är inte speciellt varm på jobbet. Kroppen är varm och fuktig. Jag blir yr och blir tvungen att sätta mig med huvudet mellan benen. Det känns som att jag när som helst kommer att svimma. jag springer till toaletten för att få sitta ifred. Sitter på toalocket med huvudet mellan benen, andas och andas lite till. Går till kollegorna och säger att jag måste lägga mig i vilrummet. Jag är så varm, det snurrar i huvudet och jag mår illa. Självklart är det någon som redan ligger i vilrummet coh ska ligga där i 10 minuter till. Går in på rummet, stänger dörren, lägger koftan på golvet och lägger mig på den. På rygg med benen upp på väggen. Ligger där säkert 20-25 minuter. Fortfarande yr och svettig. Sätter mig upp. Mår illa. Riktigt illa. Springer till toaletten och kräks. Usch jag hatar att kräkas. Det är såå äckligt. Sitter kvar på toalocket en stund innan jagtar mig tillbaka till rummet. Det känns lite bättre. Jag är inte lika svettig längre. Men energin är som bortblåst och jag är fortfarande yr. Det känns som om jag åkt en karusell 10 gånger för mycket. Skrev ut på FB och frågade vänner och bekanta om dom visste vad som skedde med mig. Majoriteten gissade på blodtrycket.
Efter en pratstund med en kollega så tog vi beslutet att jag skulle åka hem. Men hur kör man bil när hela huvudet snurrar? Det gick rätt så bra.
Jag stannade till hos husläkaren på vägen. Jag passerar nästan där när jag åker hem och trots att  drop-in tiden var slut sen 15 minuter tillbaka så kände jag att jag var tvungen att stanna till och fråga om dom kunde kolla blodtrycket. Då kunde jag ju iaf stryka det från listan.
Självklart så fick jag komma in. Hon kollade 2 gånger på höger arm och 1 gång på vänster arm. Blodtrycket var bra. Jag däremot kände mig som en urvriden trasa. Jag bröt ihop. Tårarna rann och jag bad om ursäkt eftersom jag inte visste varför tårarna rann. Hon frågade om stress direkt.
Tja klart att jag har haft det stressigt under många år men det börjar bli bättre och jag jobbar ju på det tillsammans med min psykolog. Jag känner mig inte stressad just nu. Panikångest nämde hon. Nä men inte är det det. Jag har ju haft det en gång förut och det kändes inte alls så här. Eller? Nä. Inte jag. Jag är stabil nu. Hon förklarade att sånt kan komma även långt efter en stressig period när man känner att man börjar slappna av och att saker och ting börjar ordna sig.
Hon ville inte skicka hem mig i det skicket jag var i så jag fick gå in till labb och lämna blodprov. Vi kollade sockret, hb-värdet och tog en snabbsänka. Ett virus kan tydligen sätta sig så pass att man blir yrslig. Alla prover var bra. Vi pratade lite och kom överens om att jag skulle åka hem och vila. VILA.
Absolut. Jag gick och satte mig i bilen, bröt ihop igen och tårarna rann. Varför? Varför känner jag så här? Åkte hem och lag mig på sängen. Helt slut i kroppen. Det kändes som om jag sprungit ett maraton.
Efter en stund kände jag mig bättre. Jag var inte längre varm eller yrslig. Men jag var trött. Så trött.  Jag försökte jämföra´med den förra gångens attack. Inte så lätt då det var ett tag sen det hände men...allt var så likt. Känslan, måendet. När jag fick fundera på det i lugn och ro så var det ju så himla lika. Varför märkte jag det inte? Jag borde ha förstått. Varför förstod jag inte? 

Efteråt är kroppen helt slut. Uttömd. Energin finns inte. Kroppen har fått jobba hårt med attacken. Vila är det enda som funkar.

Dagen efter fick jag likande känslor när vi satt i bilen och skulle åka till min bror och brorsdotter i Gävle. Jag svettades, tog av mig jackan, fick ett tyck över bröstet. Jag förstod direkt vad som hände och jag försökte andas. Mannen blev orolig men jag sa att "det går över", "snart går det över". Vi köpte hamburgare till oss och barnen då barnen var så hungiga så Wilma till och med satt och sjöng en sång om det. Jag drack cola och åt sakta på min hamburgare. Att få nånting att göra och koncentrera mig på gjorde att attacken avtog. Kanske hade det inte blivit värre just där i bilen. Kanske hade den avtagit ändå. Men det var skönt att det inte blev värre då fredagens händelse var alltför fräscht i mitt huvud. Trots att attacken inte var stor så tog den så mycket energi av mig.
Energi som jag kämpade med att bygga upp från fredagens attack.

Lämna mig i fred, snälla panikattack.