Panik

Kan det vara så? Kroppen säger "stopp, varva ner"?! "Nu pallar jag inte mer".
Alla symtom och allt som jag känner pekar åt ett och samma håll.
Folk jag pratat med känner igen sig.
Men jag? Inte jag. Jag är pigg, ung, har energi, älskar folk, att göra saker, har svårt att sitta still, vill vara till lags, jag skjutsar barnen hit och dit, har en massa tider att passa, mycket att göra, vabbar, mer att göra, får dåligt samvete både hit och dit...
Listan kan göras lång. Och det är väl oxå därför jag mår som jag gör.

Med tanke på hur jag mått den senaste veckan så är det enda raka att göra en radikal förändring. På sätt och vis är jag redan på väg för jag har erkänt för mig själv att det är nog så här.
Just nu ser jag till att ta det lugnt och allt känns som om det går i slow-motion. Men jag kan inte mer.
Att få mannen att förstå blir nog svårare. För många människor är det svårt att se det man inte kan se.
Om jag springer omkring och gör ditten och datten och verkar stressad ja då kan man ju se att jag är stressad. Men att kunna se den inre stressen hos en människa är nog inte lika enkelt. För vi visar den inte. Vi vill ju vara duktiga och starka. Vi ler och säger att allt är bra men inombords är det kaos.

Jag har tidigare gått hos Björn för att kunna lära mig att hantera stress och få hjälp att jobba med den biten.
Björn ringde nyss då jag vill boka in en ny tid hos honom. Tyvärr så var jag på nedervåningen här på jobbet för att lösa lite lappar som jag har så jag hörde inte telefonen och Björn fick lämna ett meddelande på mobilsvar.
Han förklarade att han var så fullbokad så den första tiden jag kunde få var den 3 april. Det är ju långt dit. Självklart så kunde jag ringa mottagningen och säga om tiden inte passade men då lär det ju dröja ännu längre tills jag får en tid.
Så vad gör man nu?

Dags att hämta min prins från dagis. Längtar efter barnen.
Ikväll blir det bara soffan och lite bokläsning i sängen innan läggdags.

Puss och kram.