Tiden

Wow.
Tiden springer verkligen i väg. Vart tar den vägen? För jag hinner inte med.


Det enda man gör är att jobba, träna, äta och sova. Och så klart spendera tid med barnen.
Eftersom flera timmar tillbringas i gymmet så är det en självklarhet för mig att spendera all min lediga tid tillsammans med barnen. Mina ljussken i allt. Även om dom ibland tar en massa energi av mig också.


Jag är nu inne på vecka 20 på min träning. Jag ser resultat. Verkligen. Mest på ryggen men också på låren som inte alls dallrar lika mycket längre. Dom har intagit en fastare form. Känner mig starkare också. Konstigt vore väl annars.
Jag äter en himla massa mat. Enligt mig. Beror ju på vem man jämför med. Å jag kan säga att jag är just nu så less på mat. Jag är aldrig hungrig. Får aldrig känna hunger. I börjar var det jobbigt att äta dessa mängder mat då kroppen och magsäcken inte var vana. Men sakta så gick det bättre. Till slut så åt man bara för att äta. Men nu. 20 veckor senare. Jag är så less på mat. Jag vill känna mig hungrig. Jag är konstant mätt. Magen känns full. Hela tiden. Stum. Längtar så tills det är dags att börja dra ner på maten. 3-4 veckor kvar. Bara att försöka hålla i.
Trots all mat jag äter så har jag inte gått upp mycket i vikt. Det har ju varit målet hela tiden att gå upp i vikt i sakta fart så att det är kvalitet på vikten. Strax över 3 kg har jag för mig att jag gått upp. Önskvärt är i alla fall nåt kilo till . Helt 2 kilo till. Vi får se vart vi hamnar.


Träningen går bra och är kul. Vikterna går uppåt :-)


Energin går upp och ner. Pratade med coachen om det och det är ju så att kroppen måste få återhämtning med tanke på hur hårt och tungt jag tränar. Svårt att få återhämtning när man kommer i säng sent och man far omkring tills man stupar i säng.
Har varit lite bättre på att lägga mig i tid men senaste 2 veckorna har det varit lite si och så igen vilket direkt visar sig på orken och energin.


Har tackat nej till en fest. Mannen va kanske inte den gladaste för det och ansåg väl att jag borde gå. Jag tror mest han inte kände att han ville gå själv men varför ska jag gå på en fest när jag vet att jag inte känner speciellt många, jag mår dåligt i stora sällskap, mer dåligt i stora sällskap där jag knappt känner nån, får ångest en vecka innan, ännu mer ångest när det är dags att åka, blir arg på mig själv för att jag utsätter mig för att åka trots att hela kroppen skriker nej. Så tack men nej tack. Jag måste tänka på mig själv och min hälsa. Det är ingen som tackar mig för att jag är där och för att jag pressar mig själv. Mannen klarar sig utan mig en kväll. Jag och barnen ska ha filmkväll och mys i soffan istället :-)
För övrigt så förstår jag mig inte på män.


Ikväll är det kalas för barnens kusin. Hipp hipp hurra.