Senaste veckan har varit katastrof.
Totalt orkeslös. Totalt energilös. Totalt noll.
Förmodligen en kombination av hård och tung träning, för lite sömn, för dåligt med återhämtning och stress. Katastrof.
Körde ett bra benpass förra veckan och jag var så taggad. Så taggad eftersom jag är på slutet av bulken. Så taggad att köra hårt in i slutet och sen gå på deffen.
Men förra veckan tog det slut. Kändes så skumt att känna sig så tom och orkeslös. inget va roligt. Jag var sur och irriterad. På allt och alla kändes det som. Jag tränade inte alls på flera dagar. Varför skulle jag? Det fanns inget att hämta. Sista passet jag körde förra veckan då gick allt i slow-motion. Jag gick som i en egen bubbla. Skum känsla. Orkade inte öka på en enda övning. Fick till och med sänka för att ta mig igenom passet. Fanns inget driv. Höll på att åka på en panikångestattack på gymmet. Det var länge sen jag hade en sån men jag lärde mig då att parera attacken. Andas. Djupt och lugnt. Det gick över men kroppen va på spänn.
När man gör en sån här satsning som jag gör så är det mycket att tänka på. Det är en elitsatsning. Jag kommer att puscha min kropp och mitt psyke rejält. på vägen så gäller det att ha nära och kära som förstår din satsning och som ställer upp för dig och som avlastar dig i alla lägen. För det är tufft. Jag har tyckt att det rullat på bra. Känt att jag kanske borde träna mer. Gör jag verkligen det jag ska eller latar jag mig? Ska man inte träna hårdare och mer? Men jag kör hårt och jag kör tungt och jag har inte kunnat träna mer än vad jag gör. Om man inte har stöd så faller man hårt. Jag har turen som har några runt mig som puschar mig och som tror på mig i alla lägen. Även när jag inte själv gör det. Som stötar mig och som vill se mig gå i mål i slutet av året. Som inte tänker låta mig misslyckas. Dom är guld värda. Jag vet ocå att jag har tysta supporters. Som finns där i skuggan och som hejar på mig. Det är också guld värt.
Men att jobba nästan heltid, sköta hem och barn och att göra en elitsatsning....det är tufft. Nånstans behöver man hjälp och avlastning. På ett eller annat sätt. Det kan vara att bara bli ompysslad en kväll. Att bara få sitta ner och slippa allt runt omkring, få titta på en film och bara vara, att golven är dammsugna så man slipper bry sig om det, att slippa tänka på disken eller maten. Att bara få slippa vissa måsten. Att nån annan gör dom så att du slipper tänka på att om jag inte gör dom nu för jag behöver vila så måste jag ta tag i det sen. Utan att det blir gjort utan att du bett om det eller utan att du är inblandad.
Igår pratade jag med min coach. Han är bäst. Han har en positiv inställning, hjälper till att hitta lösningar och stöttar mig fullt ut.
Jag känner mig mer taggad än jag gjort senaste veckan. Har även lite mer energi.
Idag köpte jag koffeintabletter så ska vi se om det kan hjälpa mig att få lite extra energi.
Planen nu är:
Att träna onsdag, torsdag, lördag och söndag denna vecka. Köra så hårt det går men inte så att jag skadar mig så klart.
Nästa vecka blir en uppladdningsvecka där jag äter precis som nu men tränar lite lugnare. Fler set men med lättare vikter och endast basövningarna. Kanske nån kompletterande övning. Tanken är att kroppen ska få vila och återhämta sig inför deffen.
Måndagen den 4 juli börjar den :-)
Nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar