Stress

Den där stressen.
Jag blir galen.
När ska man få känna lugn?
Jag försöker verkligen. Panikångesten har hållit sig borta länge. Jag har känt tendenser till att det varit på G men oftast kunnat hantera det. Jag kan känna hur det börjar "pirra" i kroppen. Det liksom kryper i kroppen. Pulsen ökar och jag får svårt att andas. Det är då man börjar andas lugnt och djupt. Det brukar funka.
Nu är magproblemen tillbaka. Jag känner av magkatarren. Usch.

Det är som om huvudet är fullt av tankar men jag kan inte sortera dom. Det är ett kaos. Folk tror att det är så lätt att reda upp kaoset men vart fan börjar man?
Jag känner negativa känslor. Jag känner mig negativ. Svårt att fokusera på det positiva. Lättare att se det negativa och då faller man in i det negativa träsket som är svårt att ta sig ur. Dom positiva tankarna får inte plats. Och ju mer jag är medveten om det desto mer stressad blir jag att vända det.
Jag är ju egentligen en glad person. Spontan, glad, full av livsglädje. När fan kom det negativa och inkräktade på mitt liv? BORT.

Jag gläds med och åt barnen och jag älskar att vara med dom. Jag älskar deras framsteg i varje liten sak som man kan utvecklas i. Jag njuter av att jag (och min man) lyckats skapa dessa under. Dom är allt för mig.
Utöver det känns det som om saker och ting bara lunkar på. Allt ska skötas men glädjen har tagit semester. Visst nu kanske det inte är så jäkla kul att vika tvätt, tvätta, damma, plocka undan och så vidare men ändå. Jag känner mig nere och vet inte hur jag ska komma upp. Vet inte riktigt vad jag ska göra.
Jag tar en dag i taget men inte blir det roligare för det.

Tyvärr så får min man ta del av negativa jag. Vi lever ju liksom ihop. Vi pratar inte speciellt mycket. Vad ska vi prata om? Blir väl typ om vädret, vad vi ska äta till middag eller hur dagen varit lite snabbt.
Han kommer säkert inte ihåg mig. Mig som den glada, positiva människa jag var när han träffade mig. Jag känner ju inte igen mig själv. Han undrar nog vad hon bor med för surtant. Vem är den negativa personen som bor i mitt hus? Som aldrig säger eller gör nåt skoj. Kul fru man har.
Fast vad vet jag vad han tänker egentligen. Det är ju hans tankar. Men så känns det. Och jag gräver min grop om mig som person djupare.

Måste hitta mig själv. Jag letar och letar men vart ska jag börja? Jag finns ju nånstans. Eller försändrades allt nånstans på vägen? Försvann allt det positiva? Nej jag vet att det inte gjorde det.
Måste bara hitta vart det är.

Förvirrad.