Ledsen

Jag tänker mer och mer på att vi bara har ett liv att leva. Och det gäller nog att göra det bästa av det. Ta hand om oss själva och om dom runt omkring oss. Du vet verkligen inte alls när livet tänker ta slut. Vem bestämmer egentligen det? Vem har rätt att avgöra att en persons liv har nåt sitt slut?
Den personen kanske inte har levt klar. Den personen kanske har massor som den vill göra och uppleva. Den personen kanske har så otroligt mycket att lära andra att den borde få vara kvar ett tag till.
Mycket tankar.
Det är ingen som har avlidit eller dött. Inte just nu. Inte än. Men jag tänker mer och mer på att vi slösar bort våra liv.
Vad vill vi egentligen göra? Vad vill vi egentligen uppnå? Varför satsar vi inte på det? Eller vill vi bara traska igenom livet tills det tar slut?
Jag tänker mycket på vad jag vill med mitt liv. Jag har egentligen inga stora krav tycker jag själv.
Jag vill va frisk, få dela kärlek med någon, se våra barn växa upp, ha fina vänner runt omkring mig, bo bra, utveckla mig själv som person, ha ett bra jobb med en bra lön, få resa och upptäcka världen.
Jag jobbar för att leva. Jag lever inte för att jobba.
Jag vill kunna unna mig saker ibland, köpa saker till barnen. Jag hoppas att jag får fler möjligheter att få jobb av filmpolisen. Att få utveckla mig inom det området. Att jag kan gå på deras kurser och utbildningar. För det är ju så roligt och man lär sig saker och man skrattar och har kul. Kanske inget jag behöver i verkliga livet men för mig är det viktigt och roligt.

Jag har varit med om att nära och lära lämnar livet. Vissa när det är dags och vissa inte alls när det är dags. Vissa har fått kämpa mot sjukdomar.
En skolkamrat i gymnasiet blev påkörd av tåget. Inget vet varför det hände.
Min kusin gick bort efter en lång kamp mot lungcancern. Alldeles för tidigt. Hans syster kämpar även hon mot cancer som envisas med att komma tillbaka och att spridas. Hans brors fru åkte även hon på cancer men det har gått bra. En arbetskollega i Stockholm gick bort i cancer efter en lång kamp. Ytterligare en har haft en kamp mot cancer i en tarm. Det har gått bra. Jag vet flera som kämpat mot bröstcancer. Alla mår på det stora hela bra men vilken kamp dom haft allihopa.
Min farmor tynade bort av ålder. Min farfar orkade inte leva utan farmor och tog beslutet att avsluta sitt liv. Han tog sitt liv hemma i deras gemensamma villa. Min mormor gick bort. Kommer faktiskt inte ihåg varför. Kanske ålder, kanske sjukdom. Morfar hängde på länge till men även föll offer för åldern. Bästa väninnans pappa avled efter en hjärtattack. Hennes mans pappa fick en hjärtattack men överlevde. En arbetskollega fick en stroke och är sjukskriven. Det var ett tag sen och han har haft en lång rehabilitering. Han är bättre idag men inte fullt ok.

Sista som hänt och som gjort att tankarna är mer snurriga än vanligt är att den som står mig närmast, inte min man, utan den som stått mig närmast i större delen av mitt liv, som alltid funnits där för mig, som alltid stöttat och peppat mig i alla situationer...helt plötsligt hamnar på sjukhuset. Efter en kollaps i sitt egna hem. Han piggnar till och får hjälp av grannen som ringer ambulans. EKG görs och röntgen tas. Efter ytterligare röntgen nån dag senare så konstateras det att han haft en TIA. det betyder att man får symtom som liknar en stroke men som försvinner helt inom ett dygn. Det är trots allt en blodpropp om man googlar på det och en hjärnblödning om man ska tro denne persons läkare. vad stämmer egentligen? Jag är förvirrad. En TIA ska tas på allvar. Googlar man så får 30-50% av dom som fått en TIA en stor stroke inom 5 år. INOM FEM ÅR. Jag ska inte googla nåt mer utan får invänta läkarnas besked som kommer på fredag. Tills dess är det ingen som vet nåt. Dom vill inte säga nåt så att dom säger fel saker utan vill studera och diskutera.
Jag är inte redo för det här. Inte den drabbade heller. Han vill inte lämna in. Inte nu och inte snart. Inte jag heller. Jag klarar mig inte utan denna person. Han betyder allt för mig. Han finns alltid där för mig och vi kan prata om allt.
Nu har det inte gått så långt men rädslan att nåt värre ska hända finns ju. Kommer det hända? När?
Nej. Det får inte ske.
Jag har haft mardrömmar om det. Om att det händer igen. Men att det blir en ordentlig smäll då. Överlever men lever ändå inte. Det är så mycket tankar. Kanske man gräver ner sig för mycket. Han lever ju och mår trots allt bra. Men man har ju inga besked än från läkarna. På fredag får vi veta. Till på fredag så hinner mina tankar skena jorden runt flera gånger.

Det är det här jag menar. När man minst anar det så kan livet tas i från en. Lev nu. I morgon kan det vara för sent.