Vardag igen

Då var man hemma igen. Slut på denna lilla minisemester med brudarna.
Sammanfattningsvis så har vi haft det kanon. Fina och soliga dagar, åkt slalom hela dagarna, ätit gott, sovit gott, skrattat, retats, fnittrat och bara varit. Finns inget att klaga på eftersom sällskapet även det har varit det bästa.
Söndagen avslutade vi med sovmorgon och en promenad i solskenet på förmiddagen innan färden hem påbörjades.

Jag kom hem till ett tomt hus för Micke och barnen var på kalas. Jag passade på att ta en dusch i lugn och ro. Skönt. Sen kom dom hem. Barnen blev glada. Casper visade upp ett sår han har på magen som han fått av att klättra på motionscykeln och tappat balansen så han vickade fram på styret. Såg inte skönt ut.
Mickes och mitt möte blev inte alls vad jag hoppats på. Jag var glad att få komma men men min suck när jag fick se Caspers sår gjorde att han backade och jag fattade ingenting och undrade om jag gjort nåt fel så jag höll mig oxå borta eftersom han inte verkade "tillgänglig".
Hela familjen åkte in till Fyrishov och kollade på när Wilma hade simskola. Casper ville plaska lite vid vattenkanten så jag fick passa honom. Slut, in och byta om och duscha och så tog vi med oss kinamat hem. Gott tyckte alla speciellt barnen som gluffsade i sig bra mycket.

Min kväll avslutades med att städa upp leksaker i vardagsrummet, röja upp i badrummet och i köket, göra barnen klara för natten och bädda om dom, vika lakan som låg rena på bänken i tvättstugan och som hade gjort den sen jag åkte. Ok dom låg i tummlaren så men dom kom visst bara upp på bänken. Kläder som Micke tvättat och vikt lag jag in i skåpen för dom låg på bänken dom med. Jag gjorde klart barnens väskor för idag så jag hade koll på att dom kläder som behövs för kylan var nedpackade, jag röjde upp i groventren och packade upp mina egna väskor från helgen.
Wilmas blommor vattnade hon och jag för dom hade inte fått vatten på hela helgen trots att jag sagt att dom skulle vattnas och till och med ställt fram hennes egna vattenkanna.
Jag slängde in hennes täcke som fortfarande låg på golvet i tvättstugan. Där det legat sen vi var i Klövsjö, med sjukdom och kräk på. Jättefräsch. Inte alls. Hann slänga in två kuddar och en filt i tvättmaskinen oxå. Nu är det fint och rent igen.

Mannen har däremot varit effektiv. Skulle vilja skriva duktig coh snäll men gör det inte av den principen att jag anser att man ska hjälpas åt hemma och att man inte ska behöva beröm för det man gör helt plötsligt. Han hade bytt gardiner i vardagsrummet och i Caspers rum och satt upp vanliga lampor i vardagsrumsfönstren. Nu är adventsstjärnorna borta. tyvärr är julen kvar i köket men det kanske kan bli ändring på det i veckan.

Så var det att vara tillbaka i vardagen igen.
Helgen har varit kanon. Lugn, avslappnande. Jag älskar mina vänner som alltid finns där. Även om vi inte setts på länge så är det som igår, Vi finns alltid där för varandra och vi kan vara oss själva i varandras sällskap.
Att komma hem gav mig ont i magen samma kväll. Visst hade jag säkert kunnat låta allt bara vara men jag har problem med stress och är det stökigt och en massa saker omkring mig så sätter stressen igång. Vad stressar mest egentligen? Att se det som ligger runtomkring och det som behövs göras eller att faktiskt göra det som behöver göras?
Hur som så gjorde jag det som behövde göras för det kändes bäst att få undan. Dumma jag?
Micke och jag höll avstånd. Varför? Bägge trodde att den andre var sur för nåt. Va bra att vi pratar med varandra och komminicerar. Det gav oxå ont i magen. Att gå å tassa i sitt egna hem.
En disskution som oxå ger irritation är dom där jag känner att jag har inget stöd alls av min man. Han ser inte problemet eller kanske inte vill se problemet för då blir han inblandad?! Att känna att haninte finns där och förstår mig eller backar upp mig eller ens vill hjälpa mig att lösa ett problem som för mig är jobbigt. Nej enligt honom ska jag lösa problemet. Ytterligare en persom är inblandad. Vi två verkar inte riktigt gå ihop. Hon gillar inte mig för det som Micke och jag gått igenom. Hon verkar inte acceptera att vi vill vara tillsammans trots allt. Jag känner mig aldrig välkommen där, hon säger knappt hej och pratar inte med mig. Däremot blickar. Micke förstår att hon kan känna som hon gör och det är jag som ska ta tag i det och lösa problemet. Men hon då, om hon har problem med mig, varför pratar inte hon med mig? Nej det är JAG som ska ta tag i allt, utan stöd och uppbackning eftersom det är jag som gjort att det blivit så. Jag trodde att man tog ett gemensamt beslut och jobbade tillsammans för att visa det för folk. Men här står jag...ensam.

En månad kvar till en tid hos psykologen. Kanske rådgivning kan vara nåt för mig. Att kommunicera är inte lätt. Speciellt inte med folk som man inte pratar samma språk som.
Jag tror på allvar att jag skulle klara mig bättre i frankrike än vad jag gör med vissa människor här hemma.