Skitmorgon

Jag erkänner. Den här morgonen hade jag kunnat klara mig utan.
Trött som ett svin var jag. Barn som inte sammarbetade. Frukosten tog evigheter. Varför vet jag inte. Klockan tickade på. Borsta tänder och göra oss klara. Klockan tickar. Ut i hallen för att åka. Allt tar jättelång tid. Casper bryter ihop för att Wilma kom åt honom. Hans åsikt var att hon knuffade honom så han tappade äpplet som han höll i. Resultat. En Casper som ligger på golvet och är sur och tvär och vägrar hjälpa till.
Jag var tvungen att gå ut till bilen med väskor för att nåt skulle hända. Wilma tittar ut och skriker "mammmmmaaaaa" Hon tror väl att jag ska åka utan dom. Det kan jag ju inte göra. Ryter i åt henne att gå in och klä på sig.
Jag var så less. Så trött. Så ensam just då kändes det som. Så arg. Så frustrerad. Så irriterad.
Hur i helvete kan det ta 30 minuter från det att vi går ut i hallen tills dess att vi är på väg ut till bilen?
Jag fattar inte. Klockan stannar ju knappast bara för att jag behöver mer tid. Och att veta att vi är 30 minuter sena gör ju inte en mindre stressad. Att veta att jag ju måste förbi och lämna Wilma på fritids denna morgon...det gör en inte mindre stressad heller.
Andningsövningar funkar knappt i detta läge.
Stackars bilnyckeln fick en luftfärd som lutade i en dörr/vägg. Fick tycka ihop den lite efteråt men det funkade. Suck. Så trött jag blir på mig själv. Hur svårt ska det vara att behålla vett och sans? Ja jag evt inte men jag klarar det inte ibland. Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag blir stressad. Jag blir förtvivlad. Jag skriker åt mina barn. Men ALLTID så pratar vi om det efteråt. Varför det blev som det blev. Hur jag känner. Hur dom känner. vad jag önskar och vad vi ska göra för att sammarbeta.
Ångest? Ja absolut. För att jag blivit så arg. För att bilnyckeln fick en luftfärd.
Men ibland tar luften slut för mig.

I morgon är en ny dag.