Gårdagens icke träning grundade sig i något viktigt.
Jag lyssnade på kroppen.
Efter en stressig morgon och ett huvud som resten av dagen försökte komma på bästa lösningen för våran morgon med skolbuss och lämningar så pallade inte min kropp mer.
Jobbade till 16,15, hämtade Casper, Mannen hämtade Wilma och började med maten hemma, jag och Casper kom hem 17,10 och för mig som skulle träna 18,00 så blev det lite tight med tiden.
Jag tog en smörgås och packade gin. Mannen och barnen fick äta själva.
På väg in till stan i bilen så kände jag pulsen. Hög, snabb, rejäl. Andningen var ytlig. Anstängd.
kände att nej det här går inte. Jag kan inte träna så här samtidigt som en annan röst sa att "jo då du måste träna, du vill träna" Helt schitso kände jag mig. Olika röster som sa olika saker. Vem lyssnar man på?
Jag parkerade bilen och då kom det avgörande. Det började krypa i benen. Precis som det har gjort tidigare när panikångestattacken är på ingående. Nej nej nej. Det här går inte. Andas. Lugnt. Andas. In genom nästan och ut genom munnen. Slappna av. Herre gud vad gör man. Allt jag ville göra var att träna.
Messade med Fredrik och bestämde mig för att lämna väskan i bilen ch gå in och säga hej till honom och hans dotter och säga hej till träningskompisarna. Jag var lite tidig ändå. Väskan fick ligga kvar i bilen för att jag INTE skulle hoppa på träningen. Att ha en panikångestattack på G och sen gå på träning, en träning som helt klart ger hög puls och svettningar, nej det kändes inte som en bra kombination. Resultatet kändes som att det kunde bli katatstrofalt.
Pratade lite med Fredrik och Alva och kom på andra tankar. Attacken gav med sig. Frisk luft och lite skitsnack med en vän var vad som behövdes just då. Förklarade för Fredrik direkt hur jag mådde så han visste om det. Skönt att nån vet om det blir värre eller om jag beter mig konstigt.
Åkte och köpte lite yoghurt och mjölk och en godispåse. Åkte hem, hjälpte till att natta barnen och slog mig ner i soffan med dagens midda, kyckling i ugn och blomkål. Så himla gott. Pratade med mannen om vad som hände och varför jag kom hem så snabbt. Han förstod och sa att det var bra av mig att åka hem, att strunta i träningen, bra att jag lyssnade på kroppen.
Och visst var det det, bra att jag lyssnade på kroppen men samtidigt så skriker min coach i min hjärna att jag borde träna. Jag borde avskeda min coach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar