Helt hysteriskt

Gårkvällen var helt galen. Det började bra, jag hämtade upp Maya och casper, Micke hämtade Wilma, vi åt pannkakor, mamma och pappa kom på besök så det blev fika, barnen var glada, alla var glada, mamma och pappa åkte hem och det var dags att lägga barnen.

Wilma ville måla naglarna så jag sa att då får vi göra oss i ordning på en gång. Jag borstade hennes hår och hon tittade på nagellacket och sa "det ser ut som det svävar". Jag förstod inte alls vad det var som svävade så jag frågade. Det slutade med, att när jag bad henne förklara för mig vad hon menade, för jag förstod verkligen inte så blev hon arg/ledsen och sa "du fattar ju inte". Nä just det och varför kan hon då inte hjälpa mig med att förklara vad hon menar. Jag frågade snällt. Hon blev arg, satte sig på toaletten och vägrade prata med mig. Jag försökte förstå men när man har en liten tös som VÄGRAR att säga nåt..ja då blir det svårt. Jag gick ut och bad Micke prata lite snällt med henne. Kanske hon ville prata med honom. Men nä. Hon sa inte ett ljud. Hon skulle sitta där och va sur/ledsen. Vi visste ju inte ens om hon var ledsen över något eller om hon faktiskt var arg.
20 minuter senare ledsnade jag och tog tag i henne och bar, under protest, upp henne på rummet. Jag satte mig i sängen med henne, Micke sa god natt och gick ner och hon skrek och skrek och skrek. Det gick inte att prata med henne. Hon höll för öronen och skrek.

Jag kände hur blodet rusade i mig. Jag höll på att bli galen. Adrenalinet sprutade i mig. Vad var det för fel? Vad hade hänt? Vad var det jag inte förstod? Varför vägrade hon säga något? Hur fick man tyst på henne?
Jag var tvungen att gå ut från hennes rum och stänga dörren bakom mig. Jag behövde luft. Få andas. Få ta ett par djupa andetag innan jag tappade humöret själv.
Och där stod jag, utanför hennes dörr. På andra sidan skrek hon och var ledsen och lät helt förtvivlad. Jag kände mig helt maktlös och hjälplös. Allt man vill är ju att förstå sina barn och kunna hjälpa dom. Att få dom att må bra. Att få dom glada igen när dom är ledsna.
Nu stod jag där och fattade ingenting och ingenting gjorde henne glad.
Jag tog ett par andetag till, djupa, sen gick jag in till henne, satte mig i sängen och tog tag i henne och tog upp henne i min famn och kramade henne och höll om henne.
Hon skrek bara en liten stund till, sen tystnade hon och började slappna av, hon gäspade. Självklart var hon trött klockan var ju 20,50. Jag satt en stund med henne. Vi sa ingenting till varandra på en stund. Jag berättade hur mycket jag älskar henne och att hon var trött och att det inte ska bli så sena kvällar igen. För alla blir så trötta. Jag pussade på henne och bäddade ner henne. Puss igen och god natt.

Jag satte mig i soffan. Missnöjd med hur hela situationen blivit. Helt hysteriskt galen. Men samtidigt nöjd då jag bet ihop och satte mig hos henne och tog det lugnt så att vi bägge hade en möjlighet att varva ner inombords. På så sätt så fick vi ett lugnt avslut (på sätt och vis) på kvällen.

Jag kollade lite på TV. Person of interest. En bra serie men just igår orkade jag inte engagera mig i programmet. Jag kollade på Blocket på bilar istället.
Det blev en dusch innan läggdags sen sov jag gott hela natten.

Ny dag idag.
Wilma var på bra humör i morse, morgonen flöt på bra.
Ikväll middag hos goa vänner.

Puss och kram.