Tiden rullar på. Jag har varit hemma med en sjuk liten prins. Han har haft runt 40-41 grader i feber, varit hängig, ätit dålig. Besöket hos läkaren visade att det var öroninflammation. Min lille stackare. Inte konstigt att han sov dåligt. Fick pencillin utskrivet och för första gången så är det en pencillin som han tar utan större protester och han har inga magsmärtor och mår inte dåligt. Tjoho.
Idag är sista dagen och han mår som en gud. Äntligen har jag min prins tillbaka. Min lille, söta, glade, positiva prins som sprudlar av energi och kärlek.
Har fått höra att T mår bra och att allt funkar kanon. Trots allt så är det öde och tyst och ensamt hemma. Saknaden är enorm. Det är som ett stort hål i mitt hjärta som inte vill sluta sig och som ibland tar andan ur mig.
Annars är vi friska, pigga och krya.
Helgen fick bjuda på kalas då jag och mina bröder med familj var hem till mor och far och grattade mamma som fyllt 60 år. Jättetrevligt.
Mr K har beskärt äppelträd och jag har samlat ihop pinnar och grenar och lagt på brasan. Barnen lekte snällt i trädgården och i sandlådan.
Nu är veckan igång igen och efter att ha varit hemma med sjukt barn så har jag att göra så...
Ringde husläkaren oxå för att få Depomedrol utskrivet. Våren är här och det är det enda som hjälper och som ger mig ett drägligt liv under våren och sommaren. MEN...vilket jävla tjat det ska vara om denna spruta. Jag ska behöva böna och be på mina bara knän för att få skiten. Kortison är inget bra på lång sikt hör jag år efter år och en massa jävla tabletter skrivs ut varav INGET av skiten funkar.
Ska det vara så svårt att få någon som gör att man mår bra och kan leva drägligt. Jag vet väl själv bäst efter alla mina år på jorden vad som funkar och inte funkar på mig. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar