27 februari 2015

Film

Igår var jag och barnen hemma själva då mannen var ute och bowlade.
Trots trötta och griniga barn så tog jag mig till Ica Maxi och handlade lite snabbt. Hemma blev det kycklingspett och ris som vi åt framför TV´n. Torsdagsmys med andra ord.
Barnen kom i säng vid 19,30-tiden. Oj va Casper va trött.
Resten av kvällen var min i lugn och ro.
Kollade in Netflix och försökte hitta en film och titta på. Kände att jag ville kolla på en romantisk komedi vilket inte alls va lätt att hitta. Hur vet man vad som är vad när man som jag inte känner igen en enda filmtitel?

Valet föll på:
PS. I Love You. med Hilary Swank och Gerard Butler i huvudrollerna.



Filmen var riktigt bra. Sorglig och tårarna rann många gånger. Men ändå så fin och romantisk.

Efteråt bröt jag ihop. Varför vet jag inte. Men filmen berörde mig. Dom va ju så kära och ville så mycket men livet ville annorlunda. Man får följa hennes kamp att komma tillbaka till livet efter att hennes livskamrat hastigt slitits bort från henne. Han...har dock planerat en massa redan innan döden för att hjälpa henne komma vidare.

Det är ju just det att livet kan tas ifrån oss när vi minst anar det. Vi har det bara till låns och vi bör förvalta det väl. Vet att jag mumlat om detta tidigare. Men det är tyvärr så. Det är ingen som säger tack för att vi jobbar ihjäl oss. Vi kommer ändå dö. frågan är bara om vi levt det livet vi velat och om vi njutit av livet och gjort sånt som vi tycker är kul.
Jag insåg massor av saker igår.
Mannen kom hem och somnade i soffan hos mig medan jag kollade klart på filmen. Efteråt gick han och lag sig och sov och jag bröt ihop i badrummet. Det var skönt att få gråta. Att tillåta mig att få va ledsen och att lyssna på min kropp. Den va ledsen just då och behövde få vara det.
Jag älskar min man så himla mycket. Han är en otroligt fin person men ibland är vi så olika och tänker så olika. På gott och ont. Han är så snygg och sexig. Faktiskt det jag föll för från början. Sen att han va trevlig och hade humor det var ju ett plus i kanten. Å så va han brandman. Hi hi.
Med åren så förändras folk. Jag med förändras. Mannen jobbar kanske inte mer än normalt men han sitter på kontoret hemma ibland, tänker mycket på jobbet. Han prioriterar inte sig själv längre tycker jag. Umgås knappt med sina vänner. Säger att han hellre vill vara med familjen. Trevligt i och för sig. Men vi pratar inte mycket. Väder och vind. Vad blir det till middag?
Jag insåg igår att jag vet aldrig vad jag ska ge honom i födelsedagspresent eller julklapp. Eller påsk. Tänk att köpa ett påskägg till både honom och barnen och lägga nåt i som jag vet att dom alla gillar. Men jag vet inte vad han gillar. Hemsk tanke men det är verkligheten. Vad gillar min man som jag varit med i 11,5 år? Jag har ingen aning och det skrämmer skiten ur mig. Jag känner barnen utan och innan. Men min livskamrat då?
Romantik finns knappt i huset. Visst om det är alla hjärtans dag men den spontana romantiken. Hallå!
Vart är det spontana och glada i ett förhållande? I äktenskapet? I och med allt pusslande jag fått göra med barnen så har jag på vägen också tappat bort mig själv. Jag vet vad jag tycker är kul men jag tvivlar på mig själv och att jag kan uppnå målen. Min man stöttar inte riktigt utan tycker att jag sätter för höga mål. Så jag lägger allt åt sidan. Visst jag kanske sätter höga mål men jag har i alla fall ett intresse och ett mål.
Man pratar knappt. Allt bara rullar.
Vart finns glädjen och spontaniteten? Ska det bara vara vardag? Varför tar man inte hand om varandra? Varför finns man inte där mer för varandra? Varför stöttar man inte varandra och hjälper varandra att nå sina mål? Varför glädjs man inte mer åt och med varandra. Man springer liksom mest om varandra. När blev det så? Vem bestämde det?

Man kollar på dessa romantiska filmer och kan liksom känna kärleken blomstra. Man vill förändra saker hos sig själv men det är inte så lätt. Varför gör jag inte så? Varför är jag inte så? Varför kan jag inte tänka så?
Jag vet att man inte ska jämföra sig med filmer men hallå...jag vill också ha det DÄR.
Jag vill ha dom där blickarna. Jag vill ge dom där blickarna. Jag vill känna glädjen. Jag vill känna kärleken. Jag vill känna att den är okrossbar. Att den är stark.







Jag vill också ha ett liv fyllt med kärlek, glädje, skratt, utmaningar, upplevelser.

1 kommentar:

  1. Vilka kloka tankar. Håller med att livshjulet bara rullar på och att man liksom tar allt för givet.

    Det är inte lätt att ändra på andra ännu mindre på sig själv.

    Kramis.

    SvaraRadera