10 november 2015

Diabetes

Varje kväll innan jag går och lägger mig så kollar jag Wilmas blodsocker. Hon har blivit så van vid det att hon inte ens vaknar.
Igår låg hon på 7,1 när klockan var nästan 23,00.
7,1 är ett bra värde. Lite högt om det skulle vara på dagen eftersom man strävar efter att ligga mellan 4-6. Hur enkelt är det egentligen?
7,1 är ett bra värde att fortsätta sova på.
7,1 är ett bra värde för att jag ska kunna sova.


Om Wilma skulle ligga alldeles för högt skulle vi kanske behöva ge henne lite insulin för att få ner hennes höga blodsocker. Då måste vi väcka henne och ge henne en spruta i magen för att injicera insulinet. Sen måste vi ställa klockan på kanske 03,00 för att kolla hennes blodsocker igen så vi ser om dosen vi gav henne var lagom. Får hon för lite kanske värdet inte har sjunkigt nåt. Kanske ytterligare en insulinspruta behövs. Och då måste klockan ställas igen så man ser så att dosen var bra uträknad.
Får hon alldeles för mycket insulin så sjunker blodsockret och då kan det bli kritiskt. Då kan blodsockret bli lågt, lägre eller jättelågt.
Om det är lågt måste vi väcka Wilma och få i henne dextrozol för att få upp blodsockret till en icke kritisk nivå. Hon måste också få i sig en halv smörgås eller en hel och skölja ner med lite mjölk för att blodsockret ska ligga bra en längre stund och klara natten.
Om hon är lägre så kan hon börja krampa. Ett tillstånd jag aldrig varit med om och jag ber till gud att jag kommer slippa vara med om. Då kan vi behöva använda en glucagonspruta. Den innehåller ett ämne som gör att levern släpper ifrån sig lite kolhydrater. Det finns många gånger en liten, liten reserv i kroppen. Kanske det räcker för att hon ska vakna till. Kanske inte. Vaknar hon till måste man försöka få upp blodsockret fort.
Vaknar hon inte så är det så klart 112 som gäller. Kanske 112 trots att man får liv i henne. Allt beror på situation till situation.
Diabetes typ 1 är ingen enkel sjukdom.


Varje morgon är jag lycklig för att både min man och min dotter vaknar.
Varje morgon är jag ändå irriterad på min man för vi ligger inte alls på samma nivå vad gäller nåt känns det som ibland.
Varför kan jag inte visa min kärlek eftersom vi överlevt ett till dygn?
Vi borde ta vara på livet bättre än vad vi gör. Vi borde leva som om varje dag vore den sista. För du vet aldrig.


Varje kväll kollar jag blodsockret på Wilma innan jag ska lägga mig. Varje kväll. 7 dagar i veckan. 30-31 dagar i månaden och det kommer bli 365 dagar om året. Alltid.
Detta för att hon ska sova gott, vakna på ett sånt bra värde som möjligt så att hennes dagar blir dom bästa.
Men också för att jag måste se till att hon varje dag vaknar upp. Så att inget händer med blodsockret under natten.
Allt påverkar. Sjukdom, glädje, stress, nedstämdhet, dagens motion, aktiviteter.
Varje dag 24 timmar om dygnet måste vi ha koll på blodsockret så att Wilma får må bra och vakna varje morgon till en ny härlig dag.


I morse höll jag på att bryta ihop i bilen. Jag tror man behöver göra det ibland men jag har inte den pausen. Jag kan aldrig hitta det andningshålet.
Jag är arg, ledsen, frustrerad, besviken. Jag är allt på samma gång.
Jag vill att Wilma ska slippa allt detta med diabetes typ 1.
Jag vill att hon ska slippa blodsockerkontroller varje dag.
Jag vill att hon ska slippa ta insulinsprutor varje dag.
Jag vill att hon ska slippa föra anteckningar för att se hur blodsockret legat idag.
Jag vill att hon ska slippa kolla i boken varje dag för att se vilken dos insulin hon ska ta till maten.
Jag vill att hon ska slippa släpa på sin väska med sina livsviktiga och kanske också livsuppehållande saker.
jag vill att hon ska kunna gå och sova utan att kolla blodsockret.
Jag vill att hon ska slippa mina nattliga besök för att sticka henne i ett finger och kolla blodsockret.
Jag vill att hon ska kunna ta en kaka om hon vill utan att fundera hur blodsockret ligger.
Jag vill att hon ska kunna träna utan att få känning på lågt blodsocker.
Jag vill att hon ska slippa ha diabetes typ 1. Jag vill att hon ska slippa fundera över allt som sjukdomen för med sig.
Jag vill att hon ska få vara frisk.


Idag är det inte möjligt. Kanske i framtiden. Kanske inte alls.
Kanske kommer Wilma och min man aldrig att få leva ett liv utan diabetes typ 1, igen. Men drömmen är ju underbar.
Tänk att kunna säga att hon blev frisk från diabetes typ 1.


Det enda som kan hjälpa är att bidra till forskningen kring diabetes typ 1.


Antingen så kan man bidra genom att skicka:
GE 100 WILMA till 72672 för att skänka 100 kronor till barndiabetesfonden och forskningen kring diabetes typ 1.


Du kan också swicha mig. Hojta till så får du mitt nummer.


Eller gå in på
http://charitystorm.org/fundraisers/stod-oss-i-var-insamling-till-barndiabetesfonden/
och lämna ditt bidrag.


Min dröm är att min dotter (och min man så klart) ska kunna säga att dom blev friska från diabetes typ 1. Men det behövs mer pengar till forskningen.
Kanske kommer min dotter aldrig att bli frisk men tillsammans kan vi bidra till att inga fler barn ska insjukna i diabetes typ 1.
Kanske kan fler barn och föräldrar slippa gå igenom det som jag och Wilma och många andra barn och föräldrar faktiskt går igenom. Att överleva från dag till dag.







2 kommentarer:

  1. Så jobbigt för er med diabetesen. Hoppas verkligen att du kommer kunna säga till dottern och mannen att de kommer bli friska från sjukan.

    Skickar StyrkeKramar till er alla.

    Kram Kamilla

    SvaraRadera
  2. Nu har du det jobbigt hör jag.. Om jag kunde avlasta dig lite, med att säga att det går bra att leva med diabetes, på lång sikt. Även om det kräver mycket av dig och din man, för att hjälpa Er dotter. Kan jag göra något åt dig ?
    Massor av kramar från mig , här på andra sidan datorn.

    SvaraRadera