Mot ljuset

På resan så lär man sig mycket om sig själv. Lite i taget. Kanske det är lagom dos. Ibland vill man dock att allt ska gå snabbt och ibland vill man att saker och ting ska gå lite saktare. Kanske det inte ska gå för snabbt. Man måste hinna med själv, att fundera och reflektera över saker och ting och ibland bara låter saker vara och låta kroppen jobba i lugn och ro. Att få läka och hitta sig själv utan stress ffrån någon annan eller ens från sig själv.

Jag har själv insett på vilken negativ bana jag befunnit mig på. Jag har gått på den negativa stigen.
Små små saker som är negativa har helt plötsligt blivit stora negativa saker. Varför vet jag inte.
Att se det positiva har inte funnits för mig. I början valde jag av någon anledning att se det negativa och till slut så ser man bara det negativa. Man kan inte se det positiva längre hur mycket man än försöker och när man inser att det är mörkt och kallt och ensamt så blir man arg på sig själv. Besviken på sig själv. Man börjar istället att "hacka" på sig själv. Att man är dålig som inte kan se det positiva. Att man är dålig för att man är negativ och man blir mer och mer nedstämd.
Man ser alla lyckliga människor runt omkring sig. Människor som pratar, skrattar, som hinner med vänner och barn och sina män. Människor som vet vad dom ska prata med andra om. Tjejer som hinner träna och hålla sig i form. Själv blir man bara mer och mer besviken på sig själv för att man själv inte är den personer som hinner med allt det där.  Mer och mer besviken för att man ser allt negativt.
Vem vill vara med en negativ person? Hur kan någon tycka om denna negativa person som inte hinner med allt det där? Och mer och mer försöker man hinna och tröttare och tröttare blir man och allt blir lite halvdant gjort och man blir besviken på sig själv...igen.
Varför kan man inte få vara den där sprudlande kvinnan som orkar allt och som hinner med allt, som är en bra mamma, som aldrig är sur och ledsen, som alltid ställer upp för allt och alla, som är en fantastisk älskarinna åt sin man, som har all ork i världen, som är duktig och framgångsrik på jobbet, som tränar och har en snygg och välformad kropp.
Men egentligen...vem orkar och hinner allt det här? Ska man hinna med allt så sker det ju på bekostnad av nånting annat. Men den lilla biten pratar man aldrig om. Dom flesta vill bara visa det positiva. Den fina och nyttiga maten man lagar. Dom glada barnen man har. Den lyckliga familjen man har som gör saker tillsammans. Alla visar den fina ytan. Men att barnen faktiskt visst är sura, grina och ledsna det pratar man aldrig om och det visar man heller aldrig upp. Man lägger heller aldrig ut på facebook eller instagram att man bråkat med mannen eller frun. Eller att matlagningen gick åt helvete. Att man sitter i soffan hemma med myskläder och har PMS-besvär det sägs sällan heller högt.
Verkligheten ser så annorlunda ut än vad vi visar upp. Ibland är man ledsen, ibland är man arg, ibland orkar man inget och semesterplanerna gick åt helvete. Ibland vill maninte le, ibland vill man inte hjälpa alla andra för man har det jobbigt själv. Men man förväntas ändå ställa upp eftersom man ler. Men vad som döljer sig inom oss...det är det bara vi själva som ser. För det pratar man inte om.

Jag har själv varit i en negativ period. Den har varat länge. Alldeles för länge och det måste jag ändra på.
Det finns saker som gjort mig ledsen, sur, bitter, tjurig, grinig, trött, orkeslös. Jag blev en person som jag inte längre kände igen. Vem var jag? Vart tog den glada, sprudlande, positiva och starka tjejen vägen? Det mörka tog över. Dom negativa tankarna tog över och drev mig ner mot botten. Att inte känna igen sig själv längre, det är läskigt. Riktigt läskigt. Och man blir inte gladare av det. Man blir bara mer och mer besviken på sig själv. Man vill upp. Men hur? Man kan inte. Och så blir man besviken på sig själv igen.
Jag har aldrig hunnit tänka positiva tankar för dom negativa har klivit in först och skjutit allt annat åt sidan. Dom bestämde. Dom har styrt mitt liv.

Men jag börjar se det positiva. Jag kan känna glädje. Jag kan le. Jag kan känna en bubblande glädje inom mig. Jag kan tänka positiva tankar och jag kan till och med ibland vända dom negativa tankarna till positiva tankar. Något som aldrig tidigare har fungerat. Jag ser framåt. Jag planerar framåt. Jag ser ljust på framtiden. Jag ser fram emot framtiden. En framtid tillsammans med min man och våra underbara barn som vi tillsammans har skapat.

Tack min älskade man för allt. För att du finns hos mig och för att du stöttar mig på bästa tänkbara sätt.
Jag älskar dig för alltid.