Förbannad som ett bi

Jag är arg. jag är besviken. Jag är förbannad.
Händelsen för ett par dagar sen gör att adrenalinet sprutar i mig.


Casper slog en pojke på dagis. Det var första gången han nånsin slog någon. Nånting hände. Ingen vet vad. Fröken såg bara när Casper slog pojken. Men vad som hände innan vet ingen. Det ger dock inte Casper rätt att slå någon och det har han fått höra av både personalen och av mig så klart. Jag står inte bakom våld på något sätt. Det är inte alls så jag uppfostrar mina barn.


Casper slår en pojke. Nånting har hänt. Jag anser att man som personal på förskolan tar tag i det och pratar med pojkarna och reder ut det och självklart meddelar mig som mamma. Så har också skett. Sen får man anser jag ha lite koll så allt flyter på bra. Pojkarna vill ju leka med varandra. Alla slåss väl nån gång på nåt sätt. Bråkar. Tjafsar.


Föräldrarna till den andra pojken va så angelägna om att få tag i mig, verkar det som. Men personalen ansåg att det ska gå genom förskolan. Superbra tycker jag att förskolan ser sitt ansvar och tar tag i det.
Men...
Nu har mamman (och eller pappan, ingen aning) gått i taket. Casper misshandlade deras son. Det var en och skär misshandel. Och det är nolltolerans som gäller.
Absolut är det nolltolerans. Det är ju det alla jobbar för så klart. Men det kan hända ett barn slår till ett annat och då får man ta tag i det. Men man behöver ju inte överdriva.
Nu har mamman sett till att förskolan har upprättat en kris- och hanteringsplan. Hon har läst den och skrivit under att hon godkänner den och hur förskolan tänker i ärendet.


Casper och den andra pojken får nu inte sitta vid samma bord när dom äter (det gjorde dom inte ens innan), dom ska inte va i samma grupper bla bla bla. Personalen måste alltså sära på dom och dom måste också göra anteckningar om Casper.


En ur personalen som jag haft som fröken i alla år och som känner mig och barnen har så klart pratat med mamman. Hon har förklarat att hon känt oss i flera år och att hon känner Casper och att han inte är ett våldsamt barn. Men hon lyssnar inte på det örat. Casper ÄR uppenbarligen ett våldsamt barn eftersom han misshandlat hennes son. Att hennes son och Casper dras till varandra och vill leka med varandra är ur denne mammas synpunkt, psykologiskt.
Herre gud säger jag bara.


När jag sen träffar mamman och hennes son i kapprummet på dagis då vi klär på våra barn så säger hon ingenting.
Våra barn pratar med varandra som om inget hänt. Mamman kan när som helst säga..."ursäkta kan jag få växla några ord med dig" eftersom hon ser att jag tar vantar från Caspers hylla och jag säger hans namn ett par gånger bara för att förtydliga att det är oss hon står bredvid. Men ingenting säger hon.
Jag blev kvar på gården en liten stund vid lämning eftersom en an flickorna gjort en tårta. En smarrig tårta som vi dekorerade tillsammans. Hon, jag, Casper och en annan flicka. Den andra pojken och hans mamma kommer ut på gården. Casper kramar mig hej då och går iväg med tjejerna eftersom dom ska duka upp för fest.
Även här har den andra mamman möjlighet att växla några ord med mig eftersom hon varit angelägen om att få tag i mig.
Men nej.