Man vill så gärna skydda sina barn från allt. Vissa fel och misstag måste dom få göra för annars lär man sig inte men jag pratar om större saker. Större skador eller olyckor.
Vi föräldrar gör så gott vi kan men vi kan inte se allt. Vi kan inte förhindra allt.
Det fick jag erfara i helgen. Men jag fick också erfara den förra året i december.
I december förra året fick W diabetes typ 1. En auto-immun sjukdom som kräver ständiga blodsockerkontroller och sprutor med insulin.
Jag önskar att jag kunde trolla bort den. Men det går inte. Hon måste leva med den i hela sitt liv. Hon måste ha ständig kontroll på sin kropp och sitt mående. Så orättvist. Hon är 9 år och livet ska leka. Leka gör det men på ett helt annat sätt. För visst gör hon allt som alla andra barn gör, leker, äter mat, äter godis, dricker läsk osv. men det kräver kontroll och planering. Jag önskar att hon slapp allt detta och bara fick vara 9 år.
Istället måste vi lära oss om sjukdomen, kämpa varje dag för att försöka ha bra blodsockervärden så att hon mår bra. Istället måste vi ha kontroll.
Jag kunde inte skydda henne från att få diabetes typ 1. Jag hade aldrig en tanke att hon skulle kunna få det. Jag trodde aldrig att vi skulle vara en av dom där kämpande familjerna. Jag önskar så klart att jag kunde ha förhindrat sjukdomen från att slå rot i henne.
Men vi tänker kämpa och vi tänker fightas för sjukdomen ska inte få styra hennes liv.
I helgen blev vi varse igen om att man inte kan skydda sin barn från allt.
Man tror man har kontroll. Man tror man ska kunna se allt och förutspå allt. Men vi kan inte det.
I helgen blev C hundbiten. En mardröm även det. Varför det hände kommer vi nog aldrig få svar på. Jag var så nära men såg det inte och kunde inte förhindra det. Om jag bara hade kunnat se, kunnat få ut en arm som skydd. Då kanske jag har fått ett bett i armen men då har iaf C fått slippa vara med om detta.
C slänger sig bakåt i min säng och skriker till. Håller sig för örat och skriker: "det gör ont, det gör ont". Min hjärna kopplade snabbt och jag förstod vad som hänt. Blodet rinner vid hans hand som han håller framför örat. Det rinner lite blod i pannan också. Adrenalinkicken som slog till i min kropp va inte nådig. Herre gud vilken skum känsla. Hjärtat höll på att flyga ur kroppen. Jag ser att det är en rispa i C´s panna och vid munnen. Små sår. Ingen fara. När jag flyttar på C´s hand ser jag att det är värre. Det värsta jag har sett. om jag sen överdriver så må så vara, Mitt i kaoset så va allt superjobbigt. Jag tar papper och ber honom hålla det mot såret. Jag ringer mannen som är på gymmet och säger nåt i stil med: "Vad gör du? Du måste komma hem. C har blivit biten. Vi måste till sjukan". Tror jag bara lag på luren sen. Jag vet faktiskt inte. Jag ropar på W som kommer ner. Nyvaken stackaren. Jag förklarar vad som hänt och ber henne hämta kläder till C och att själv ta på sig kläder för vi måste åka till sjukhuset med C. Hon kommer ner med kläder och har själv klätt sig. Snabb va hon. Jag ber C hålla pappret mot såret och klär på honom. Hjärtat slår så hårt och så fort på mig. Kroppen rusar. Springer ut i köket. Brer två mackor åt W. Hon har ju trots allt diabetes typ 1 och jag måste få med frukost till henne. Hämtar C som lugnat sig men det klart han är ledsen och har ont och är rädd. Precis då kommer mannen hem. Vi hoppar in i bilen och åker till barnakuten. W va superduktig och fick med sig sin diabetes-väska. Hade inte en tanke på den.
På akuten så kollade sköterskan, försökte göra rent lite och vi fick en kompress med nån typ av bedövning på för att dom skulle kunna rengöra bättre. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan vi fick komma in. Detta för att bedövningen skulle hinna verka. Även i rummet fick vi vänta innan läkaren kom in. C va lugn och vi kollade på kranarna utanför fönstret. Jag höll på att bryta ihop. Hur kunde det hända? Varför kunde jag inte stoppa det? Läkaren kom in och kollade och han och en sköterska gjorde rent såren. Casper va superduktig. Självklart så gjorde det ont. Men han va duktig.
Dom frågade om han följt vaccinationsprogrammet och det har han så dom sa inget mer om det.
Först funderade läkaren på om det skulle sys. Inte det i pannan och vid munnen. Det var ytliga sår. Men det framför örat. Men så ansåg han att det var så fina kanter och väldigt rakt så det skulle limmas istället. Han försvann och kom tillbaka och förklarade att han inte heller ville limma på grund av infektionsrisken. Så han tejpade över såret och satte ett plåster. Antibiotika i 5 dagar på grund av infektionsrisken. 5 ml 3 ggr /dag.
Lördagen flöt på trots allt när vi kom hem. Mannen åkte i väg till Orsa för att ställa upp husvagnen. Kvar blev jag, barnen och hunden. Hunden som fick begränsad åtkomst till huset för att barnen ska kunna röra sig fritt.
Jag och barnen gick på bio med vänner på eftermiddagen precis som planerat. Med jämna mellanrum så sa C till mig och jag fick torka vid örat då det rann lite vätska. Bra att det rann ut. Vi spenderade också en del av kvällen hos vännerna som bjöd på middag och trevligt umgänge. Min bror tog ut hunden när han kom hem till mig så jag behövde inte stressa.
Jag förstår att folk har sina åsikter nu. Men jag vill förklara min syn på det hela.
Det här är en hund som aldrig gjort nån något. Världens snällaste och mysigaste. Hon lider av hjärtsvikt och av cancer. Det är ingen ursäkt alls för det som hänt men det kan finnas en förklaring bakom. Att hon faktiskt inte mår bra. Att hon har ont trots att inget syns.
Det som skett är en hemsk olycka. Men det gick trots allt bra. Jag måste se det så. Vi har valt att ha hunden kvar hemma. Men det är full koll och hunden har fått begränsat med utrymme för att barnen ska kunna röra sig fritt. Mitt viktigaste nu är att C inte blir hundrädd. Respekt ja men hundrädd nej. Respekt har han alltid haft och jag vill att hans känslor för djur blir kvar. Han älskar djur. Han har fått ta det i sin takt men redan samma dag detta hände så ville han klappa hunden. Vi har suttit och gosat med henne och gett henne godisar. Allt går bra och C verkar inte ha bestående men av det som hänt. Vi har pratat mycket om det och att det inte är någons fel. Speciellt inte C´s.
Det här är val som vi har gjort som familj. Vi gör det vi anser är bäst för oss alla och jag hoppas att alla respekterar detta. Inte göra som min pappa och bli arg på mig i telefonen. Jag förklarade att om vi skulle prata på det här sättet så ville jag inte prata just nu. Han blev sur och slängde på luren. Jag blev så klart ledsen och undrade hur i helvete vi blev osams. Han i sin tur ringer min bror och är sur och irriterad. Säkert orolig också men som vuxen kanske man kan bete sig ändå. Min bror i sin tur blir skitarg på vår pappa för att han beter sig som han gör och säger som han gör. Och jag blev sur på mannen som ens sagt det till min pappa när man vet hur dom reagerar.
Va gärna orolig, ring och fråga hur vi mår, hur det gått men ring fan inte och va otrevlig. Det accepterar jag inte.
Det jag vill säga är att vi kämpar med att skydda våra barn från det onda och det hemska. Men vi kan inte skydda dom. Det finns sånt som sjukdomar som vi inte rår på och händelser som vi inte kan hindra.
Det vi måste göra är att hjälpa våra barn att ta sig igenom det som sker på bästa sätt och att finnas där för dom och göra det som är rätt för oss själv. Inte det som andra människor anser vara det rätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar